Skuldavskrivningar bara ett akutplåster

Skuldavskrivning är en vacker tanke. Världens rikaste länder går samman för att befria världens fattigaste länder från oåterkalleligt tyngande skuldbördor. Det är en åtgärd som gör skillnad, som öppnar ett möjlighetens fönster. Många hjälporganisationer applåderar också att de 184 medlemsländerna i världsbanken och internationella valutafonden nu enats om att skriva av skuldbördan för de 18 fattigaste länderna i världen, den stora majoriteten av dem i Afrika. Totalt handlar det om 430 miljarder kronor.
Flera hjälporganisationer riktar och har riktat kritik mot att det trots allt inte är hela skuldbördan som skrivs av. Men det är ändå en mycket stor del och det är ett viktigt steg i sig. Dessa länders resurser behövs till annat än räntor och amorteringar för finna kraft att vrida den ekonomisk-politiska utvecklingen åt rätt håll.
Skuldavskrivning är ingalunda en mirakelkur. Det är ett akutplåster för svaga ekonomier, ett desperat halmstrå. Det löser i sig inte problemen, vare sig lokalt eller globalt. Det finns inget som hindrar regimerna i dessa länder att först le lyckligt över ett rensat bord och i nästa andetag dra på sig nya utlandsskulder.
Utan en parallell utveckling som verkligen stärker och reformerar demokrati och ekonomi blir avskrivningarna bara en andhämtningspaus innan den negativa utvecklingen fortsätter.
Många fattiga länder har för framtiden och utvecklingen värre bekymmer än enbart stora skulder. Framför allt handlar det om om ett demokratiskt underskott, en brist på fria och rättvisa val, ett allvarligt bristande rättsväsende och en inhemsk ekonomi i behov av stora reformer. I stället göds ofta korruption och maktmissbruk, manifesterat i förtryck och brott mot mänskliga rättigheter. Utan effektiva inhemska reformer är skuldavskrivningen tragiskt nog en trubbig åtgärd med ytterst osäker effekt.

Å andra sidan måste man komma ihåg att givarna, de rika länderna, kan göra betydligt mer för att på allvar bekämpa fattigdomen. Världens rikaste länder efterskänker stora skulder, visst, men med andra handen behåller man sina handelshinder intakta. Det gäller såväl Europeiska unionen som USA. Protektionistiska tendenser är ingen bristvara i någondera unionen och frihandeln sätts alltför lätt på undantag.
De rika länderna måste riva sina handelsmurar och öppna för mer rättvis handel. Då får också dagens fattiga länder en chans att kunna konkurrera på likartade villkor.