Skuldkrisen kan inte skyllas på bankerna

Occupy Wall Street förvandlades till Occupy Stockholm, Occupy Berlin och Occupy Rome. I de flesta länder blev demonstrationerna små men i Rom samlades hundratusentals. Protesterna kapades av ligister och slutade med brända bilar och kravaller.
Även om våldet är oförsvarligt är frustrationen lätt att förstå. Den kris som nu drabbar Sydeuropa kommer inte blåsa undan på många år. Finanskraschen har glidit över till en skuldkris.
Hög arbetslöshet och dålig tillväxt förstör livschanserna för miljontals unga människor i västvärlden. Att vreden riktar sig mot finansvärlden är förståeligt.
Oansvarig utlåning och svårförståeliga finansiella instrument lade grunden för finanskrisen.
Många i bankvärlden tjänade stora pengar på kalaset, men slapp att betala för städningen.
Samtidigt går det inte att blunda för att bank- och finansvärlden vandrat hand i hand med politiken och samhället. Det har varit politiker som stimulerat till oansvarig utlåning och bränt pengar i högkonjunktur. Amerikaner som är upprörda för att höga kapitalinkomster beskattas mildare än arbetsinkomster borde i första hand rikta sin ilska mot politiken.
Bakgrunden till skuldkrisen kan inte skyllas på giriga bankdirektörer. Väljarmaximerande politiker har också gjort sitt.
USA:s statsbudget har visat röda siffror under 46 av de senaste 50 åren. I euroområdet har den genomsnittliga statsskulden aldrig understigit 65 procent av BNP under 2000-talet, trots att stabilitetspakten kräver att den är under 60.
Att sådana ekonomier förr eller senare får problem borde inte komma som en överraskning. Tyvärr har oansvariga regeringar inte bestraffats av väljarna.
Att skylla den djupa ekonomiska krisen på Wall Street är ensidigt. Såväl politiker, finansvärld som väljare har alla vandrat tillsammans mot mera lån och större risker. I längden var det inte hållbart.