Fem år utan sina barn. Det är säkert inte många som kan föreställa sig den tomheten. Men 52-årige Waleed M. Rasheed är en av dem. 2007 flyttade hans fru Faten Ali och sönerna Muhammed och Zaid från Bagdad till Gnesta i hopp om att få leva ett liv i trygghet. De orkade inte längre gå runt med en ständig känsla av oro i bröstet över att något skulle hända. De hade fått nog av att nästa plötsliga identifikationskontroll på gatan kunde vara slutet. Så de gav sig av.
Tanken var att Waleed skulle komma efter ganska snart, men plötsligt ändrades reglerna för anhöriginvandring. Faten var tvungen att ha ett jobb som kunde försörja också Waleed om han skulle tillåtas komma till Sverige.
— Det var svårt. Det var inte så lätt för henne att få ett jobb, inte när hon inte kunde språket. Jag flyttade till Turkiet så länge för där finns ett konsulat. Jag väntade och väntade, det var inte lätt, säger Waleed.
Sönerna var 17 och 18 år, och den enda kontakt de hade var via Skype.
— Jag kunde inte ringa, det var för dyrt. Så vi satt framför datorn. Jag frågade hur de mådde, vad de hade gjort. Jag sa hur jag saknade dem och att jag inte ville leva ensam.
— Min fru och barnen visade runt i huset, hur det såg ut i köket, på toaletten. Min fru sa "du är det enda som fattas". Det var jobbigt, säger han.
Men så till slut, den 8 juni 2012, fick han beskedet han så länge väntat på.
— Jag kunde åka till Sverige! Mina söner hämtade mig på flygplatsen. Jag kramade dem så länge, säger Waleed och för pekfingret lodrätt över kinden, som för att symbolisera en tår.
— De hade blivit så stora. Vuxna!
I dag lever hela familjen tillsammans. Waleed tror inte att tiden utan barn förändrat honom som människa men att det blivit tydligare för honom vad som egentligen betyder något.
— Jag har Gud, min fru och mina två söner. Det är det enda viktiga, och jag är här med dem nu. Jag vill inte leva utan dem igen.
Nu hoppas Waleed på en ljus framtid för sina söner, som båda smittats av Waleed och Fatens arbetsmoral.
— Mohammed är svetsare och Zaid jobbar på Frejahallen. Det är viktigt att få ett bra jobb. Då kan man få ett bra liv!
— Och jag vill att de gifter sig och kanske får barn. Och i så fall, kanske jag kan jag lära barnbarnen arabiska.