Slående likhet mellan El-Sayed och Schyman

Gudrun Schymans sätt att utmana männen ger henne ett starkt stöd bland kvinnor. En temo-mätning i helgen visar att var fjärde kvinna skulle kunna tänka sig att rösta på ett feministiskt parti. Schyman som är den självutvalda ledaren, är framför allt ett alternativ för väljare på vänsterkanten.
Det är inte säkert att det är Schymans egentligen ganska abstrakta och akademiska teser om feminism som lockar i första hand.
Det är troligen något helt annat.

Gudrun Schyman framstår i dag som den enda politiker som talar till den ensamstående kvinnan som arbetar i den offentliga sektorn och som får klara sig på en låg lön.
En annan sak är att Schyman trots att hon åker på den ena smällen efter den andra alltid kommer tillbaka och tar revansch, något många aldrig skulle ha mod och kraft att göra själva. Då spelar det ingen roll att hon har fifflat med skatten eller kissat på biogolvet, för hon har aldrig utgett sig för att vara perfekt.
Det finns helt uppenbara likheter mellan henne och affärsmannen Refaat El-Sayed, som med hjälp av en falsk doktorshatt lyckades dupera stora delar av det svenska näringslivet. Trots att han lurade tiotusentals småsparare på deras pengar fortsatte de att dyrka honom även sedan han hade blivit avslöjad som en skojare.

Gudrun Schymans attraktionskraft på kvinnor är odiskutabel.
Att bara försöka framhålla alla hennes tillkortakommanden eller självsäkert påstå att ett kvinnoparti enbart skulle gynna ett borgerligt maktskifte är att begå ett stort misstag.
I stället behöver man sätta fingret på innehållet i hennes feministiska program. Ännu finns det inte i sinnevärlden. Och frågan är hur man skriver ett program utan att någon riktigt säkert vet vad partiet egentligen står för, och hur enig den intellektuella stödtrupp som backar upp Schyman egentligen är?

Centerledaren Maud Olofsson är hittills den enda som har lyckats bringa Gudrun Schyman ur fattningen, genom att fråga vad hon i praktiken har gjort för den mest utsatta gruppen kvinnor i samhället.
För dem är knappast frågorna om kvinnors representation i bolagsstyrelserna eller hur man bryter de patriarkala strukturerna i fackföreningsrörelsen de allra viktigaste spörsmålen, utan hur kvinnor kan få utbildning, karriär och en inkomstutveckling inom sina yrken.