Nämndeman är ett hedersuppdrag. För lokalpolitiker, med lång och trogen tjänst i lokalpolitiken, betraktas tjänstgöringen som en demokratisk ära. Lekmannen är allmänhetens förlängda arm i rättsapparaten. Att utgå från att erfarna, eller mer oerfarna, politiker saknar förmågan att respektera vår rättsstat vore att medvetet spä på politikerföraktet.
Däremot saknar inte lekmannasystemet sprickor. Mångfalden i befolkningen avspeglas varken i nämndemannakåren, eller i lokalpolitiken som utser dem. Trots att Alliansregeringen lyft behovet att en breddad rekrytering kan ingen påstå att ålders- och etnicitetsstrukturerna är särskilt upplyftande. Äldreman vore mer passande än nämndeman. Det är en obalans som är djupt olycklig. Hela poängen med lekmän är ju att lekmännen ska representera medborgarna. Frågan är hur folklig den genomsnittliga nämndemannen är – eller om rättskipning över huvud taget ska vara folkligt?
Vad bör förresten betraktas som folklighet?
Mycket tyder på att lekmannasystemet är föråldrat. I samtliga delar av samhället pågår en tilltagande professionalisering. Rätt eller fel: nästa år behöver du båtkörkort för att köra båt och lärarlegitimation för att bli lärare. Den som vill sitta i kassan på Ica behöver minst en internutbildning. Oavsett vad man tycker om samhällsutvecklingen bygger all professionalisering på att individen ska veta, vad individen gör. Nämndemännens demokratiska mandat lyckas inte dölja faktumet att lekmän riskerar ge fler problem, än vad man löser. Juridiskt beslutsfattande kräver en specialkompetens som nämndemän saknar. Därutöver bygger lekmannasystemet på den klasscementerande uppfattningen att jurister inte är en del av folket.
Rättsstatens grundbult är en rättvis prövning. Rättskipare som varken avspeglar hela allmänheten, eller har juridisk kompetens, saknar legitimitet. Därför faller motargumentet att rättsväsendet blir för elitistiskt om nämndemännen försvinner.
Befria domstolarna från amatörerna.