Släpp listorna med namnen på de saknade
Medan andra nordiska länder har publicerat sina listor med en uppmaning till människor med värdefull information att höra av sig, hålls den svenska allmänheten utanför. Det svenska arbetssättet med UD-personal som ringer anhöriga har visserligen kabinettssekreterare Hans Dahlgrens kvalitetsstämpel men tar betydligt längre tid, än om man låter allmänheten hjälpa till.
De nordiska erfarenheterna av publiceringarna är enastående. I Danmark kunde man kort efter det att namnen hade gått ut i medierna reducera antalet saknade från cirka 400 till ett 80-tal. Ju snabbare man får klarhet i vilka som är återfunna och vilka som fortfarande saknas kan man sätta in adekvata åtgärder.
Huvudskälet till att den svenska regeringen inte har publicerat namnen är att man inte vill medverka till att svenskar får sina hem länsade av tjuvar. Men varken polisen eller Sveriges försäkringsförbund känner till ett enda fall där det går att konstatera ett sådant samband. Det argumentet verkar snarare vara en långtgången inbillning. Om risken trots allt finns, har privata vaktbolag erbjudit sig att utan kostnad stå för bevakningen av de aktuella bostäderna.
Ett annat skäl till att inte offentliggöra namnen är hänsynen till de anhöriga. Men effekten kan snarare bli den motsatta. De flesta namnen på listan är inlämnade av släkt och vänner för att man vill ha hjälp att finna de saknade.
Argumenten är svaga och blottlägger en inåtvänd myndighetskultur som ägnar sig åt att omyndigförklara allmänheten. Svenskarna har visat att man hanterar den här och liknande krissituationer med stor kontroll och värdighet. Problemet kanske snarare är det omvända att myndigheternas agerande inte tål allmänhetens ljus.
Nu ligger ansvaret för listorna på Rikspolisstyrelsen. De positiva effekterna av att publicera namnen i våra grannländer borde vara tillräckliga för att Rikspolisstyrelsen i dag ska fatta ett självständigt beslut att offentliggöra namnen.
Så jobbar vi med nyheter