Det plingar till i telefonen.
En vän har lagt till mig i den slutna Facebookgruppen, #deadline.
Inlägg efter inlägg från tidigare kollegor, nuvarande kollegor, bekantingar, programledare, chefredaktörer, vikarier. Den röda pushnotisen tänds likt en hårt arbetande puls.
Det knyter sig i magen. Tårarna rinner. Ett lock från avgrundernas avgrund öppnas och vissa inlägg gör fysiskt ont att läsa.
Kristallklara minnen från händelser utanför jobbet, men tyvärr alltför många kopplade till mitt yrke som journalist poppar upp.
Som det första vikariatet där den manliga vikarien - född samma år som jag men med betydligt mindre utbildning - tjänade femhundra spänn mer i månaden. Något som ansågs berättigat eftersom löneläget ju historiskt och även på den redaktionen gav män mer lön än kvinnor.
Eller den manlige lokalpolitikern som gång på gång kallade mig lilla gumman, lilla hjärtat. Och en dag toppade med att föreslå en middag på tu man hand där både detaljplaner och annat "trevligt" skulle kunna avhandlas.
Först när jag informerat om att alla hans vidrigheter bandats slutade han.
Eller samtalet som kom en sen fredagskväll på min privata telefon. En slirig kommunal topptjänsteman meddelade:
‒Nu lilla gumman, nu räcker det. Nu slutar du gräva mer i det här.
#metoo sätter fokus på den sexism, förtryckarkultur och skeva maktbalans som finns i alla klasser, yrken och positioner i vårt samhälle. #deadline, som i skrivande stund signerats av över 4100 kollegor, visar med smärtsam tydlighet att detta även sker i arbetet på redaktionerna.
Det är hög tid att revoltera mot detta. De slemmiga rövhattarnas tid är förbi.