Slutet på början för ett härjat Libyen

Muammar Khadaffi var en överlevare under det kalla krigets tid, en hänsynslös maktspelare som nyttjade Libyens naturtillgångar till max. Oljepengarna gav entrébiljetter till miljöer där en fattig diktator hade visats på porten. Hans barn kunde leva jetsetliv i den värld som ofta var måltavlan för hans regims västhatsretorik.
Drygt 40 års diktatur av nationalistisk, socialistisk personkult verkar nu ha nått vägs ände. Först meddelade det nationella övergångsrådet NTC att den libyske diktatorn hade skadats och gripits, därefter rapporterades att han hade avlidit. Slutet för Khadaffi betyder att kriget är över.
Nu gäller det att vinna freden.
Det finns lärdomar att dra av det som hittills skett i Egypten sedan Hosni Mubaraks fall och vad som följde i Irak när diktatorn Saddam Hussein greps och ställdes inför rätta. Det är lätt hänt att frihetskamp övergår i att segrarna mer ger sig hän åt hämndlystnad och maktstrider, än åt framtidsvisioner i demokratisk anda. Ur den synvinkeln är det beklagligt att Khadaffi aldrig kunde ställas inför rätta.
Nu ställs nya krav på de länder som engagerat sig i de FN-sanktionerade insatserna i Libyen. Med samma viljestyrka som norska, franska, svenska och brittiska plan har säkrat luftrummet över öken, oas och kustremsa, måste de internationella insatserna nu bistå libyerna att säkra rättigheter, tryggheter och ekonomi.
Det är nu som ett stärkande av det civila samhället måste högst upp på agendan. Här behöver såväl EU som Sverige ta plats och lägga resurser när den militära fasen snart är till ända.
Ett väl fungerande, demokratiskt Libyen är nödvändigt också för EU:s långsiktiga Medelhavspolitik – med växande handel och spridande av välstånd. Libyen måste ges en ärlig chans att etablera ett demokratiskt rättssamhälle byggt på mänskliga fri- och rättigheter – inte gamla klanstrukturer.
Demokratin är inte vunnen bara för att den avgörande eldstriden är över.