Utbudet av så kallade välfärdstjänster är inte oändligt, majoriteten av riksdagspartierna är ense om att allt till alla-politiken är omöjlig att betala för. Alla kan inte få allt. Högskattesamhället har en gräns. Den insikten ställer krav.
Länge löstes konflikten mellan behov och utbud med av en kö. Systemet ansågs rättvist, fast det inte alls var det. Ett samhälle som tvingar medborgare att stå på led, öppnar i stället dörrar för den som är kapitalstark nog att köpa sig förbi turordningen – en frihet för några få – eller är bra på att tala för sig.
Köer är fortfarande ett vanligt sätt att hantera exempelvis tillgången till den skattefinansierade vården. Valfriheten ställer nu de gamla kösystemen inför nya utmaningar. Medborgarens makt ökar med LOV, med flera utförare. Hur kan man säkerställa att det inte leder till en överkonsumtion av sådant som ”någon annan” betalar?
Hans Dahlgren, ordförande i Centerns välfärdspolitiska grupp, skriver i en debattartikel (DN 7/5) att partiets ambition är att forma en hållbar långsiktigt välfärdspolitik. När löner och lokalkostnader ökar och exempelvis medicinkostnader skjuter i höjden, då gäller det att kunna prioritera eller ransonera.
Det är ingalunda ett ämne som ger snabba opinionsframgångar, men det förtjänar en seriös debatt.
Sverige minns sin 90-talskris, grundad i 80-talets fartblindhet. Priset blev högt för många. Ingen vill hamna där igen. Därför gäller det att vara noggrann med vad inom skola, vård och omsorg som ska finansieras via skattsedeln och vad var och en behöver ta större personligt ansvar för.
Det skattefinansierade måste bygga på effektiva, tydligt avgränsade, hållbara lösningar.
Utbildningskraven växer. Mediciner kan bota fler. Vi lever allt längre. Centerpartiet lovar att presentera före valet 2014 en plan för hur välfärdens kärna kan värnas och stärkas utan att dramatiskt behöva höja skatterna. Det är en omfattande men välkommen beställning.
Fredrik Reinfeldt (M) undslapp sig i söndagens partiledardebatt att vi under lång tid har sett en utveckling där privata försäkringar i växande utsträckning täcker upp där det skattefinansierade inte räcker till. Må det vara en inkomstförsäkring via facket eller en privat sjukförsäkring. Den här utvecklingen kommer att fortsätta, sade statsministern utan att få några direkta mothugg.