Smått lycklig av att läsa första numret av Granta

Granta är en sådan där känd utländsk litterär tidskrift som man hör talas om men aldrig läser, i alla fall inte jag. Granta startades av studenter i Cambridge 1889, gick nästan i konken på 1970-talet men överlevde och blev en tidskrift för nyskriven litteratur. Granta har publicerat många sedermera stora engelskspråkiga författare och satsar sedan några år tillbaka på att etablera sig på fler språk, varav svenska är det senaste. 
I det helt bildlösa (här handlar det om Ordet) premiärnumret finns 15 texter av lika många författare, både svenska och översatta, etablerade och nya.
Här finns några riktigt starka texter och den som berör mig allra mest är nog norska Ingvild H. Rishøis novell “Vi kan inte hjälpa alla”. En novell som utspelar sig under kanske en timme men som rymmer ett helt liv. En ung mamma med sitt femåriga barn, på väg hem från förskolan. De tar inte bussen för mamma äger exakt 60 kronor och de ska räcka hela helgen.
Här finns barnets frågor, mammans vilja i kontrast mot den hjälplöshet som fattigdom är. Ingvild H. Rishøi beskriver ett utanförskap som känns på bara huden.
Jerker Virdborg har skrivit en gastkramande dystopi i Stockholms tunnelbana, Lina Wolff om ensamhet, hetta och dödsänglar i Spanien. Chinelo Okparanta från Nigeria/USA debuterar snart med den novellsamling som novellen “Amerika” är hämtad från, en stilla berättad tät historia om lesbisk kärlek (förbjudet i Nigeria), oljekatastrofer och envisa försök att få visum till USA.
Visst finns här ett par texter som inte imponerar, men lägstanivån är hög. Granta nummer ett avslutas med en hejdundrande essä av Amanda Svensson om kvinnliga pirater, verkliga och litterära. Pirater är frihet och gränslöshet, längtan. Själv längtar jag redan efter nästa nummer, även om det låter mer än lovligt som en säljfras.