Snart sista brevet för Laila
Vad jag ska göra då? Bra fråga. Jag vet faktiskt inte.
Men det blir säkert något med liv och rörelse. Kanske att hon får mer tid att ägna sig åt sina sju barnbarn.
Laila Winberg är gotländska. Men hon ville flytta från ön och kärleken förde henne till Oxelösund. Kuststaden har hon varit trogen. Likaså arbetet som brevbärare.
Men att hon valde jobbet som brevbärare var mer av en slump.
Jag behövde ett jobb, förklarar hon frankt.
Möjligheten att få träffa många människor är roligt, tycker hon.
Människor kan stanna en i bland och fråga om man varit borta för det var ett tag sedan de såg mig.
Arbetet som brevbärare är krävande. Laila Winberg, som fyller 65 i höst, har för tillfället det kanske tyngsta distriktet i hela Oxelösund. Fem, sex höghus á sju, åtta våningar höga ska besegras och totalt 550 hushåll ska få sina försändelserna nedstuckna i brevlådan.
Ja, men, säger hon, jag kan inte sitta still på ett jobb.
Hon tror arbetet resulterat i god kondition och att hon känner sig så pigg. Några krämpor lider hon definitivt inte av.
Men det var ändå lite bättre förr när hon och hennes kollegor arbetade på beting. Då började arbetet klockan halv sex på morgonen och när alla brev och paket var utdelade så kunde man gå hem.
I dag börjar brevbärarna klockan sju på morgonen för att sortera post, sedan delas posten ut det tar två till tre timmar därefter väntar arbete med eftersändningar och att sortera reklamutskick. Först kvart i tre på eftermiddagen är dagens arbete slut. Och så varannan vecka jobbar det eftermiddag.
Hon uppskattar sitt arbete. I synnerhet för att det är ett fritt arbete, säger hon.
Laila Winberg grenslar den gula cykeln och trampar i väg.
Så jobbar vi med nyheter