Ingen politiker symboliserar SAP:s strävan, att göra sig ovän med sin egen kärnväljare, som Carin Jämtin.
I slutet av mars utsågs Jämtin till Socialdemokraternas partisekreterare. Hon blev VD för Sveriges, än så länge, största parti. Trots ett politiskt CV som borde fått rörelsen att dra öronen åt sig för länge sen.
Carin Jämtin befordrades till partisekreterare från uppdraget som oppositionsborgarråd i Stockholm. Hon lyckades nätt och jämnt hålla sitt parti över 20 procent – genom att fråga väljarna när de hade tid att älska, och föreslå butlers i tunnelbanan som en universallösning för ett bättre sexliv (DN 16/8 2010).
Butlergate kom mindre än en månad efter att samma debattör, använt samma debattutrymme, för att propagera för könsneutrala toaletter. Säga vad man vill om Carin Jämtins filosofiska kreativitet. Hon brinn er inte för samma frågor som fackanslutna busschaufförer eller bagare.
På första maj visade Jämtin återigen sin unika förmåga, att sakna förmågan att kommunicera med väljarna.
I samband med att hon – i egenskap av inflytelserik
S-talare – bjöds på medieutrymme i SvD, passade Carin Jämtin på att lyfta frågan om att göra högtiden Eid till allmän helgdag.
På några citat bör Socialdemokraterna ha förlorat ytterligare ett hundratal byggjobbare – och gjort svenska muslimer ännu en björntjänst.
För medan den brittiska arbetarrörelsen nu väljer att lyssna in sina kärnväljares önskningar – ”Blue labour” är en mindre populistisk version av ”Verklighetens folk”– verkar SAP sätta en stolthet i att undvika frågor, som faktiskt har betydelse i vardagen.
I Sverige bor 500 000 människor med rötterna i muslimska länder. Det ger Jämtins utspel en logisk grund. Men om något förklarar varför Socialdemokraterna just nu blöder åt tre olika håll – M, MP och SD – så är det rörelsens havererade identitetspolitik.
Vad Sverige behöver är varken färre toalettregler, eller fler religiösa högtider. Det vi behöver är politiker som inte envisas med att driva frågor som ingen efterfrågar.