Och på Nyköpings centralstation finns inte så många resalternativ, fortsätter Al Pitcher, och visar upp en bild: Norrköping, Stockholm, Stockholm, Norrköping.
Vi skrattar inte bara, kanske skäms lite också. Några bilder är anskrämliga. Är det detta som möter besökaren till Nyköping? undrar säkert fler än jag. Det är risigt och trasiga och nedklottrade bänkar runt järnvägsstationen, vid Västra Klockstapeln.
Men den i Nya Zeeland uppväxta Al Pitcher är inte här för att rya åt oss eller visa vilken ful omgivning det är här. Han ifrågasätter oss och får många av oss att skratta åt våra skyltar och egenheter. Varför finns det till exempel en förbudsskylt på Culturums entrédörr när man är på väg ut? Betyder det att hundarna inte får gå ut och tvingas stanna kvar på biblioteket?
Al Pitcher är kvick i repliken och öppnar showen med att interagera med publiken - det gör han för övrigt hela kvällen. Showen bygger lite på att publiken ska vara med och flera än Nyköpingsborna Robin Hellström och Ulrik Kvist skojar han med. Det är varmt och med hjärta, inte alls elakt och det blir lite extra knorr eftersom han kör showen på engelska och när frågan från honom kommer så blir svaret något fördröjt, det behövs någon extra betänketid för att formulera sig på engelska eller en tankelapsus, och då hugger han reptilsnabbt.
Han skojar om våra "väggar" av godis i butikerna där det finns skyfflar att ösa godis med. Han skojar om det mesta och han skojar lokalt. Det är snitsigt, skojigt och sitter som ett smäck en torsdagskväll i januari.
För övrigt kan någon tala om varför det vid Nyköpings perrong bara finns spår fem och spår sex? Har det någon gång funnits ett, två, tre fyra? Eller sparar vi dem till Ostlänken?