Det var en regnig och mörk fredagskväll i november när larmet kom från SOS kom.
Personbil och lastbil hade krockat i norrgående riktning före avfarten till Tystberga. Jag var på väg till Rosvalla för att fotografera handboll, men tänkte att jag skulle hinna emellan.
När vi åker på olyckor på E4 är vi noga med att inte stanna på motorvägen. Så jag lokaliserade var olyckan var och såg att det gick att åka på en liten väg som gick parallellt.
Jag letade mig fram med hjälp av gps:en. Efter att jag hade åkt av den större vägen till en som blev mindre och mindre såg jag blåljusen på E4 skymta bakom den sista backen.
Men bilen började slira så jag beslutade mig för att parkera. Jag tog min kamera och pannlampa och gick sista vägen igenom skogen. Väl framme var både jag och kameran genomblöta. Jag tog några bilder i usla förhållanden och gick tillbaka till bilen. Jag hoppade in och började backa nerför backen i hopp om att hitta en lämplig plats att vända. Det visade sig vara ett stort misstag.
Bilen gled ner i diket, jag försökte gasa försiktigt men gled bara djupare ner. En isande känsla kröp igenom kroppen: nu är jag fast här.
Så vad gör man när man är mitt ute i skogen och inte kommer en meter i totalt mörker och regn? Man ringer sin fru och frågar efter numret till försäkringsbolaget.
Snart hade jag trygga Cattis från Södermanlands bärgningstjänst i luren och efter lite instruktioner hit och dit lyckades hon hitta mig där mitt ute i ingenting.
Bilen fick vi tyvärr lämna där nere i slänten, i väntan på dagsljus och bättre förhållanden. Men jag själv fick snart komma in i bärgningsbilens värme och fick tryggt och säkert skjuts till närmaste nattöppna biluthyrning.
Hur gick det med handbollen då? Jo, sportreportern var väl inte helt glad över min avstickare. Bilderna från matchen räddade vi ändå. Men det är en annan historia…