Socialdemokratin gör krisstämpeln till sin

I dag presenterar partiets så kallade kriskommission sina förslag. Mot bakgrund av det försök till självkritik och förnyelse som Mona Sahlin levererade efter valförlusten 2006 verkar Socialdemokraterna ha tagit ett mer omfattande grepp i jakten på egna fel och svagheter.
Det är säkert nyttigt. Alla partier mår bra av att kritiskt granska sig själva. Listan på egna bekymmer verkar vara lång.
Kris är som ord slitet till slentrian. Medan partier som Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet tvingas tala om kris med ryggen mot fyraprocentsspärren, är Socialdemokraternas svidande sjävspäkning en följd av att ha blivit ett parti bland andra.
Av det som har läckt ur rapporten under måndagen att döma, verkar S-kommissionen landa i slutsatsen att det mesta behöver förändras. Det är en omfattande beställning.
Men vem ska ändra på vad? Socialdemokrater brukar gärna beskriva sitt parti som en koalition av viljor. Förre statsministern Göran Persson gjorde det i SVT:s Agenda för två veckor sedan. Det är en koalition där det är tabu att påstå att det finns fraktioner.
I kölvattnet på valnederlaget har mångfalden av viljor varit så spretig att det är svårt att finna en röd tråd. I stället är det ett veritabelt nystan av rött, rosa och ljusblått, där allehanda trådar har snurrat in sig i varandra. Det är väl sådant som kriskommissionen döper till ”inåtblickande navelskåderi”.
I ett försök att komma bort från denna fraktionsproblematik vill partiets kriskommission att medlemmarna ska ges större inflytande i sakfrågor och val av företrädare. På så vis ska partiet öka sin popularitet. Drömma går ju. Resonemanget bygger på tanken att sådant som partimedlemmarna vill är detsamma som faller i god jord hos väljarna. Det finns det inga garantier för. En liten, liten del av väljarkåren är partipolitiskt engagerad. Att ha relativt många medlemmar garanterar inte längre valframgångar. Detta är ett huvudbry för alla gamla folkrörelsepartier.
Mycket talar ändå för att valet av partiledare avgör i vilken riktning Socialdemokraterna kommer att gå. Som vanligt. Men där finns ingen väg tillbaka, till det som var förr.
Den gamla självbilden har smulats sönder i takt med att Socialdemokraterna förlorade initiativet i svensk politik. För att ens ha en chans att ta tillbaka det, krävs nog att Moderaterna allvarligt gör bort sig.