Socialister och liberaler i pressetisk brottning

Båda är författare på vänsterkanten som jag respekterar som skribenter, men vars åsikter jag i mångt och mycket uppfattar som hårresande. Däremot tycker jag synd om Jan Guillou för att han har drabbats av skrivkramp, även om han själv har formulerat grunderna till den.
Inom de svenska publicistleden har det under en tid pågått en animerad debatt om Expressens artiklar om Guillous samröre med KGB. Alltså det kapitel som av någon anledning utelämnades i den granskande journalisten Guillous memoarer.
Tyvärr har den historien också satt den pressetiska ordningen på pottan. Expressens granskning av Guillous KGB-samröre anmäldes till Pressens opinionsnämnd. Vägen fram till ett beslut i ärendet har varit turbulent.
Pressombudsmannen Yrsa Stenius med ett förflutet som chefredaktör på Aftonbladet, kvällstidningen som missade KGB-nyheten, stöttade Aftonbladetkrönikören Guillou. Hon ansåg att Expressen borde klandras för att ha målat ut Guillou som ”agent”. Därtill fick Guillou benäget stöd från avgrundsvänstern på Aftonbladets kultursida.
Given moteld kom raskt från Expressen som bestämde sig att bojkotta nuvarande PO. Utgivaren Thomas Mattsson ansåg att Stenius hade valt att stötta gamla polare än att utföra sitt uppdrag. För detta fick Mattsson benäget stöd av bland andra Dagens Nyheters politiske redaktör Peter Wolodarski, själv med ett förlutet på Expressen. Här stod den socialistiska tidningssfären i Stockholm på ena sidan och den liberala på den andra – i en laddad fråga.
Pressens Opinionsnämnds (PON) friade i veckan Expressen. Endast fyra ledamöter av 18 i nämnden ville fälla. Expressen hade inte trampat över i granskningen och Jan Guillou hade dessutom fått replikutrymme som de flesta granskade bara kan drömma om. PO Yrsa Stenius landade hårt på förlorarnas sida och lär knappast kunna sitta kvar.
Det trista i sammanhanget är att mediernas självgranskande system också har fått sig en törn. Trovärdigheten i den självsanering som PO och PON står för, bygger på publicisters proffsighet. I detta ingår förstås att granskande aktörer tydligt förmår att hålla gamla vänskapsband och lojaliteter på behörigt avstånd. Även om nu situationen, greppen och tongångarna mellan just kvällstidningarna är något speciella sett till den svenska mediesfären.