Socialistisk splittring är bara förnamnet

Statsministern ljuger inför medierna, dundrar Lars Ohly, den hårt pressade vänsterpartiledaren. Han har blivit tilltufsad av att ingen av samarbetspartierna lyckades uppfatta att han framförde ett i sina ögon skarpt ultimatum vid det senaste gemensamma mötet. Eftersom statsminister Göran Persson förnekade att han talat med Ohly om fördraget, säger vänsterledaren att statsministern ljuger. Kanske blev uppståndelsen över denna anklagelse något mindre av att Lars Ohly inte heller den här gången verkar ha haft klart för sig vad som sagts.
I radions Ekot ryckte därför miljöpartiets Maria Wetterstrand in för att försöka reda ut de olika turerna i vänstertumultet. Ohly sade något, förklarade Wetterstrand, men inte särskilt tydligt. Göran Persson förklarade då att han inte tänker diskutera EU-fördraget på mötet och Ohly tog det som att statsministern meddelade att han ämnade ljuga för medierna. Det är tydligt att vänsterpartiet upplever sig vara undanskuffade samtidigt som miljöpartiet dansar allt närmare socialdemokraterna. Följden blir att inte ens när det bråkas om EU kan Ohly räkna med att språkrören backar upp honom.

Socialistisk splittring är bara förnamnet. Men särskilt eniga har de tre aldrig varit, egentligen. Det är bara det att behovet av att låtsas vara sams minskar ju närmare valet vi kommer. Att associeras för hårt med varandra kan dessutom ses som en belastning, att det egna partiets profil blir mer suddig och oklar.
Motvinden i väljaropinionen spelar också in. Ett stadigt fallande förtroende för socialdemokraterna skapar stor oro i regeringskorridorerna. Makten är hotad och då kommer samarbetena vänsterut osvikligen att ifrågasättas hårdare än tidigare.
Å andra sidan jobbar samarbetspartierna på att locka väljare från socialdemokraterna eller från varandra. Miljöpartiets inviter till Vägval vänster och de vänsterpartister som vill bort från de nykommunistiska idéströmningarna, har gjort umgängestonen mellan partierna mer ilsken.

Socialdemokraterna med stödhjul är en vinglig och instabil farkost. Ingen vill trampa, men alla vill styra. Det underlättar på intet sätt för dem som försöker klura ut vad som är alternativet till den borgerliga Alliansen i valet 2006.
Olof Jonmyren