Valdeltagandet i omvalet till Västra Götalandsregionen visar att färre än hälften av de röstberättigade kände engagemang nog att gå och rösta. Andra hade något bättre för sig eller struntade i det. Det är inget nederlag för demokratin, men likväl en dagsfärsk bild av intresset för landstingspolitik. Sofflocket vann.
Är det därmed rimligt att vi slår oss för bröstet och kallar det en stor demokratisk framgång när många väljare lägger en vit och en blå röstsedel samtidigt som de lämnar sin gula i de allmänna valen?
Egentligen inte. För vi kan inte veta att det verkligen handlar om ett engagemang för de specifika frågorna? Det kan lika gärna vara på samma sätt som att den som håller på Djurgården i hockey också automatiskt gör tummen upp för klubben i fotboll och handboll.
Bara det faktum att det i efterhand talas om en Juholteffekt i valet i Västra Götaland, visar att det görs andra tolkningar än att väljarna röstade just om de aktuella sakfrågorna i regionen. Om Centerpartiet och Kristdemokraterna sägs att de höll ställningarna någorlunda jämfört med opinionsmätningarna för rikspolitiken.
Det är övertolkningar utifrån önsketänkanden.
Som temperaturmätare på rikspolitiken är omvalsresultatet en ytterst bräcklig källa. Det är olika parlament med olika frågor. Filbunke är inte standardmjölk.
Däremot man kan säga att omvalet avslöjar vilka partier som är bra på att mobilisera sina kärntrupper.
Valdeltagande är ett mått på livskraft i en demokrati, men det är inte det enda. Om det låga valdeltagandet säger något så är det detta:
Det bästa rent demokratiskt sett är att varje beslutsnivå har sin egen valdag. Det skulle inte ge ett högt valdeltagande varje gång, men ger en ärlig spegling av väljarnas engagemang – och det kan på sikt öka intresset för det lokala och regionala utövandet av makt.