Solidariteten borde stå pall för en sandstorm

Natochefen Anders Fogh Rasmussen är inte beredd att sätta något slutdatum för den FN-sanktionerade insatsen mot den libyske despoten Muhammar Khadaffi (Ekot 5/5). Det är lurigt att bedöma vad flyg- och missilangreppen har åstadkommit. Diktatorn kan i alla fall inte sätta in sitt stridsflyg mot civilbefolkningen längre.
Om Sverige, med en av Europas för tillfället starkaste ekonomier, skulle dra tillbaka sina stridsplan före alla andra, utan hänsyn till vare sig behov eller resultat, skulle det sända märkliga signaler om vårt internationella engagemang.
Utan brett stöd för en fortsättning sitter statsminister Fredrik Reinfeldt i en rävsax, regeringen är utlämnad till att söka en majoritet i riksdagen. Vänsterpartiet lär följa Juholt. Säger Socialdemokraterna nej behöver åtminstone Miljöpartiet stödja regeringen. Sverigedemokraterna är emot sedan tidigare.
Anders Fogh Rasmussens huvudvärk är att nå resultat med stridsinsatserna mot Khadaffi-regimen. Den internationella styrkan kan mycket väl komma att tvingas till markbaserade operationer, men det svenska mandatet består enbart av spaningsinsatser med Jas. Ingen jakt, ingen attack.
På minussidan hittills finns att två av Jas-planen har fått skadade vindrutor av en oväntad sandstorm. Det kan väl inte vara detta som fick S-ledningen att skippa solidariteten och byta fot inför första maj? Om det är så bråttom att komma ut ur insatsen, varför ställde då Socialdemokraterna upp på den från början?
Det här ser mer ut som ett utslag av opinionsmässig nervositet än övertygelse. Problemet är att Socialdemokraterna inte verkar veta vilken fot partiet ska stå på. Där finns erfarna och inflytelserika röster, exempelvis Jan Eliassons, som tycker det är fel att ge upp stödet till FN-operationerna utan en seriös utvärdering. Där finns också en pacifistisk tradition delvis med rötterna i Vietnamrörelsen – och där finns en anti-amerikansk gruppering som helst av allt står sida vid sida med Vänsterpartiet i kampen mot kapitalismens mest inflytelserika demokrati.
Om Håkan Juholts utrikespolitiska cocktail ska bli en välskakad blandning av allt detta, blir det garanterat en dyrare drink än vad han har tänkt sig.