Solveig har lärt sig att handskas med barn
Barn är inga knäppskallar, de förstår vad man säger och kan själva ta ställning. Jag pratar alltid med dem först. Försöker föräldrarna fylla i, nonchalerar jag dem.Är det någonting Solveig Kempe lärt sig under sina 38 år på barnkliniken i Nyköping, så är det att barn inte behöver daltas med.
Hon växte upp i Nyköping. Efter folk- och flickskola blev det hemtekniskt, en utbildning i sig hur man tar hand om man och hem, något Solveig skrattar gott åt i dag.
Första tiden i Stockholm skötte hon om ett barn vars föräldrar reste mycket.
Jag lämnades långa perioder ensam med flickan i deras jättevåning på Eriksbergsgatan i Stockholm. Jag hag handlade mat på Östermalmshallen, precis som Martin Ljung och Lennart Hyland. Det var en härlig tid, minns hon.
Hon bor rätt flott själv numera. Hyr ett bondhus vid kusten i Tystberga, ett perfekt läge för en havsmänniska och fågelskådare.
Havet betyder mycket för mig. Har någonting tagit hårt på jobbet, då tar jag med mig hunden och går ner till stranden för att rensa tankarna.
Barnkliniken har tagit en stor plats i hennes liv. Den omskrivna nedläggningen av slutenavdelningen för några år sedan skakade om ordentligt.
Det var en stor separationsångest för oss i personalen och för alla barn och föräldrar. Sorgearbetet pågår fortfarande, säger hon.
Ändå finns en framtidtro på kliniken och Solveig trivs bra med sitt jobb. Att ta hand om barn är det hon alltid velat göra. Hon är specialutbildad i omvårdnaden av för tidigt födda barn och gör numera hembesök hos bebisar i behov av sondmatning.
Själv fick hon barn ganska sent i livet. Sandra, Solveigs systerdotter, flyttade in hos Solveig och hennes sambo 1998 sedan mamman gått bort. Det var med tanke på Sandras hästintresse som familjen flyttade från Nyköping ut på landet.
Gården har med tiden förvandlats till ett småskaligt Noaks ark, här finns två av varje: hästar, katter och hundar. Solveigs favorit är retrivern Shivas regal, en 40-kilos knähund. Nu har han fått konkurrens av den minst sagt livlige Jack Russelvalpen Foppa.
Sambon, den före detta ambulanssjukvårdaren Peter, träffade hon i jobbet. Deras blickar möttes i backspegeln under en ambulanstransport 1972 och de har hängt ihop sedan dess. Tillsammans har de gjort många resor utomlands. Önskeresan går till Nya Zeeland med dess häftiga natur och djurliv.
Men resor är mycket mer än platser, det är möten med människor, säger Solveig.
Så jobbar vi med nyheter