LO försöker lyfta upp Socialdemokraterna från debattens bakvatten. Genom att ställa krav på att bolag inom vård, skola och omsorg bara får drivas enligt en och samma mall, fick både regering och näringsliv något att markera mot. Konflikten är klassisk, med ekon från 1980-talets början.
Om målet är konflikt, är det av underordnat intresse att förslaget är undermåligt. Förutsatt att syftet är att öka kvalitet och effektivitet i sådant som vi betalar via skattsedeln. Regering, näringsliv och andra talar sig varma för variation och valfrihet. LO drar å sin sida en gammelsocialistisk vals, där vinst är fult och att vinstdriven variation bör förbjudas eller stenhårt begränsas av politiker. I det här fallet ska det bara en typ av bolag finnas och ha ett maxtak för överskott i all verksamhet. Bolagsformen sätter hängslen och livrem på det mesta – men bommar kostnadseffektiviteten helt. Onödigt dyrt är tydligen ett mindre problem än att risken att ett bolag kanske gör fyra procents överskott.
Med svaga drivkrafter för att effektivisera och förändra verksamhet, lär nytänkande och påhittighet också köra fast. Det är udda prioriteringar för den som vill se fler jobb – och framstår som en närmast allergisk reaktion mot det privatägda och privatdrivna. Detta är verksamhetsformer som i dag står för en stor del av LO-medlemmarnas försörjning.
Ingen ska förstås hindras från att driva bolag enligt LO:s modell. Det kanske går att konkurrera med två procents vinst per år? Variation är bra. Problem uppstår däremot om det ska vara det enda tillåtna. Det extremt uniforma är i dag något som det inte går att få majoritetsstöd för. Frågan är ens om Socialdemokraterna själva känner att detta ser ut som en attraktiv framtidsvision.
Alla som betalar skatt vill garanterat att pengarna används effektivt. När en verksamhet som finansieras med skattemedel och gör stora överskott antyder det att vi betalar för mycket. Samtidigt bör vi minnas att de vinster som görs av bolagen inom vård, skola och omsorg ofta är små i jämförelse med vad andra bolag gör på annat som betalas med skattemedel. Ta byggsektorn exempelvis. Fast där kräver inte facket, märkligt nog, att bolagen ska vara exakt lika. Det skulle minska konkurrensen om arbetskraften.
Dubbla standarder för olika jobb som betalas ur samma plånbok ger känhända ideologisk tillfredsställelse i röda rum, men det är både ohållbart och otidsenligt.