Lägg därtill att arbetslinjen är en måttstock för vilka krav som vi kan ställa på fullt arbetsföra medmänniskor: ta ansvar för din egen försörjning.
Jörgen Danielsson är, som före detta kommunalråd i Eskilstuna, inte ensam om att ha avtal som gör det möjligt att kvittera ut en permanent politikerpension under halva arbetslivet. Sådana avtal fanns på flera håll, men få andra har haft mage att kräva ut pengarna så tidigt.
Avtal är avtal. Att avstå är främst en fråga om moral och anständighet.
Vem bär då ansvar? Jo, de som skrev under avtalet för skattebetalarnas räkning, så klart.
I demokratisk anda ska det vara möjligt för alla att åta sig ett politiskt uppdrag, även betungande sådana. Oavsett bakgrund, yrke eller ålder. Därför är det rimligt att den som lämnar ett förtroendeuppdrag efter en längre tid ges en ärlig möjlighet att ställa om sitt liv. Ur detta perspektiv är politikerpensioner eller omställningsavtal inte fel som princip. Men ingen, säger ingen, tänkte att pensionen skulle bli en permanent försörjning för relativt unga, fullt arbetsföra individer.
Viss tröst står att finna i att de gamla avtalen aldrig kommer igen. Panikslagna försöker ansvariga politiker nu skriva ned förmånerna i efterhand. Det är ju så dags. Många av dessa folkvalda var ju med också när åldersgränsen infördes, men få eller inga krävde då att de gamla avtalen skulle skrivas om. Upprördheten är relativ till uppmärksamheten.
Det är betydligt bättre att den som utför ett folkvalt uppdrag får ett rejält arvode i stället för att få ett fett inaktiveringsstöd när man slutar eller får kicken av väljarna.