Jag ligger djupt nedbäddad under ett tjockt täcke. En harmonisk melodi plingar i bakgrunden och det är behagligt ljus/mörkt i rummet.
Jag har fått en bröllopspresent av min svägerska och min man. De tyckte att det var dags att stryka till mitt skrynkliga anlete. Alla rynkor jag har fått genom åren, ärr efter krigsbataljer.... helt enkelt fräscha till mitt yttre.
Innan har jag googlat vad det här med micro needling är och visst verkar det bra.
Behandlingen orsakar en kontrollerad skada i huden vilket stimulerar elastin- och kollagenproduktionen, hudens naturliga läkningsprocess. Resultatet ska bli en spänstigare, fylligare, starkare och ungdom-ligare hud.
Ja, på vissa sidor på nätet kan man läsa det alltså. I en av alla filmer jag sett under min research så går en ung tjej in på en klinik och kommer ut helt röd i ansiktet. Det ser ut som om hon blivit misshandlad.
Och jag som ska jobba i morgon. Vad ska jag skylla på? Allergisk chock?
Min hudterapeut kommer in. Pratar lugnande och tar allt steg för steg. Först gäller det att göra huden i ansiktet, hals och bröst (ja för givetvis tänkte min man på dekolletaget också) så rent som möjligt så att inga föroreningar trycks ned under huden.
I fyra steg tvättas allt kliniskt rent och gammal hud peelas bort och jag vaggas till ro. Har helt glömt bort skräcken jag kände innan jag lade mig på britsen.
Åsa Edwards, som hudterapeuten heter, visar mig sedan den lilla maskinen som hon snart ska föra över mitt ansikte. Tolv nålar skapar upp till 1 400 microkanaler per sekund i huden och ska bana väg för serumet.
– Jag kommer att göra miljoner hål i din hud, men eftersom maskinen arbetar så snabbt kommer du inte att känna något, säger hon.
– Och så ska vi ha på lite bedövningskräm också? Eller hur?
Det är alltså jag som ställer den frågan, men får ett nekande svar. Åsa menar dels att det inte alls kommer att göra så ont, dels att effekten av behandlingen ibland inte blir så bra om man har på nämnda kräm.
OK, har man dragit ut två visdomständer på en och samma dag, den ena som krokat sig in i käkbenet, ja då ska jag väl klara av lite nålar. Tänker jag och funderar samtidigt vad jag ska ge som present åt min man som hämnd.
Efter ett tag undrar jag om Åsa startat överhuvudtaget. Det hummar om maskinen, men jag känner inget.
– Oja, svarar hon.
– Det var väl inte så farligt.
Jag kan bara hålla med. Antingen har jag skinn som en elefant, eller så är det just så här smärtfritt. Det är till och med nästan så att jag somnar till vid vissa tillfällen.
– Så du har googlat? Du ska veta att ansiktet inte alls ska bli blodigt efteråt. Det ska bara kännas som om du varit ute i solen ett tag och du ska bara bli lite lätt rosig på kinderna, säger Åsa, men berättar samtidigt en historia om en kund som när hon inte fick se ett blodigt ansikte efteråt stormade ut ur kliniken i protest.
Jag är i varje fall glad över att min hud enbart blev perforerad, men att det inte uppstod något blodvite.
Om jag blev yngre? Det får kanske nästa bildbyline utvisa.