Sommaren är över, det är dags igen
Det hårda livet med gröt varje morgon och en ständig blick på klockan. Du vaknar av väckarklockans förbannade plingande och tänker "inte igen". Verkligheten är på väg tillbaka och du kan bara drömma om solgassande dagar på en gräsmatta, fjärilar och glass som smälter i värmen. Vantarnas tid är här. Och, jag måste erkänna att jag har längtat...
Jag var och fikade för ett par dagar sedan, i studiesyfte naturligtvis... Vid bordet snett framför mig satt två brudar och en grabb i 14-årsåldern. Med varsin Nokia 3210 - alla tre med en alldeles personlig skalfärg placerade på bordet. Jag kunde, ärligt talat, räkna sekunderna när alla tre telefonerna låg på bordet samtidigt, under den halvtimme de satt där. Mycket enkelt. Noll. Ingen. Flickorna messade med någon och visade fnissande svaren för varandra medan pojken spelade snake. När han gav upp det övergick han till att överraska tjejerna genom att ringa och lägga på. Kul. Hehe. Man kan fråga sig varför de överhuvudtaget gick till ett café. Dem hade ju kunnat stanna hemma istället så hade messandet varit lite mer befogat.
Mobiltelefoner kan göra den mest stabile sinnesjuk. En efter en droppar vi av från den riktiga världen - in i den hårda och brutala sms-ligans värld. Den har dig i sitt grepp och du kommer aldrig loss. Du är beroende. En knarkare. Anonyma mobilgalningar nästa. Du måste ha den, om du glömmer den hemma så blir du aggressiv, stirrig. Ditt SIM-kort är din identitet, ditt skal. Du kryper in i det och kan anta vilken roll du vill. Ingen ser dig. Tack vare mobilen kan du spela ett spel.
Var på blodgivningscentralen. Tänkte att jag för en gångs skull skulle lyda Gillinger
Så jobbar vi med nyheter