Sommarsurr: Händelsern vid vattnet
Tanken var att midsommar i år skulle firas på tu man hand till havs. Eftersom jag har paddlat en hel del kajak tidigare, utsåg jag mig själv till någon slags ledare för projektet. Jag minns att jag ägnade viss tankeverksamhet under de sista dagarna innan avfärd till huruvida vi skulle klara att paddla ute i havsbandet med full övernattningspackning, för till saken hör att min kära fästman inte paddlat nämnvärt tidigare. Jag utgick dock från att det hela skulle reda sig fint bara vi kom iväg.
Midsommaraftons tidiga morgon hälsade oss med strålande sol. Vi packade snabbt våra säckar och gick förväntansfullt ner till bryggan och de väntande kajakerna. Vi var så ivriga att komma iväg att vi hoppade över frukosten och beslutade oss för att inte tulla på vår dyrbara kvalitetstid hemma utan äta medhavd sjöfrukost på Tyvholmen. Iförd vita snygga shorts och seglartröja midsommaraftonen till ära ska jag så äntligen få hoppa ner i min fina kajak. Plums jag förstår inte vad som hände! Dyngsur och frustande finner jag mig själv bredvid kajaken som flyter upp och ner. De vita kläderna dryper. Flytvästen dryper liksom skorna. Den kära fästmannen sitter torr och fin i sin kajak och undrar vad jag håller på med. Frukosten intogs i tysthet hemma på bryggan. Dessvärre hann jag med några vurpor till innan jag fick snits på min - som jag trodde - proffsiga stil och till saken hör att det var inte bara de vita midsommarkläderna som hängde på tork denna midsommarhelg. Klädstrecken räckte knappt till och pinsamt nog var det bara mina kläder som ständigt var våta
Det var premiärfärden det som glädjande nog inte blev signifikativ för resten av vår kajaksommar.
Jag minns framför allt en tidig morgon när Sibbofjärden var som en enda blank svart yta utan minsta krusning. Tassande gick vi ner till bryggan och klev ner i våra kajaker tysta, tysta för att inte störa friden. Varje paddeltag togs med andakt och varje tag blev en glädje, en slags njutning, över att få uppleva detta vackra, sköna.
Andra paddlingsturer såg helt annorlunda ut. De med tonårssonen tjoande vid min sida, alltid utmanande med något slags tävlingsmoment i sikte, blev helt andra slags njutningar dock inte av det vackra och skönare slagen. Snarare en tillfredsställelse över att få umgås i en gemensam upplevelse en stund. Liksom jungfruturen med sportiga väninnan som verkligen visade uppskattning för en ny sportupplevelse och fick känna nya muskler som gav sig tillkänna av de ovana rörelserna. Tänk att jag fick henne att både känna av rumpa och handleder! Även turen till badklippan på andra sidan sjön tillsammans med vår ovilliga tonårsdotter var en härlig upplevelse som kan liknas vid triumf, ett fint minne att ta fram när solen går i moln.
Ja det har varit en härlig sommar och våra upplevelser av Röhäll och Sibbofjärden har fått en ny dimension tack vare dessa kajaker. Sena kvällsturer, tidiga morgonfärder såväl i solglitter som med regntunga skyar hängande över våra huvuden, har varit lika åtråvärda. Detta tänker jag på när jag går för att ta mitt sista morgondopp. Om några timmar ska jag börja jobba och semestern är slut för denna gång. Det är måndag morgon och regnet hänger i luften och jag känner mig lite vemodig. När jag ska gå ner för badstegen kikar jag upp mot himlen och ser att en skock fåglar formaterar sig till ett V - ett upp och nervänt A tänker jag, A som i avfärd. Jag tar några raska simtag när jag kommer ner i det kalla vattnet. Precis då bryter solen igenom och vattnet blir som en glittrande sträng framför mig. Upplivad tar jag mig upp på bryggan och känner hur jag vänder mitt vemod till något annat. Jag tänker att va fanken, sommarn är inte slut än, jag kommer hinna med både kvälls- och morgondopp innan sommaren är förbi. Vips så är första arbetsdagen slut och jag kan hasta hem till Sibbofjärden och min kajak. Det gäller att ligga i om jag ska vinna ett OS
Mervi Junger
Så jobbar vi med nyheter