Sommarsurr: Minnerna dyker upp
Det har nu börjat ljusna och jag börjar känna mig trött, har kört sedan gryningen. Där landskapet öppnar sig efter de stora luftiga bokskogarna, kör jag in på en liten grusväg. Det står en gammal mjölkpall vid vägen och inbjuder till en stund av vila. Väl sittande där går mina tankar till min barndom, så många gånger vi barn satt på mjölkpallen.
Då fick vi dela utrymmet med tre stora flaskor mjölk som skulle till mejeriet. De var varma mot ryggen, uppvärmda av den färska mjölken som ännu inte hunnit kallna. Jag drömmer mig bort bort till hässjorna som vi slet med hela somrarna, då vi barn gick med de korta tjyvorna och lavade på hö så högt vi nådde, och så vidare till nästa. De vuxna kom efter och fyllde på resten. Saften, halvljummen av sommarhettan, med höboss och flugor i som vi drack i skuggan av en halvfärdig hässja. Sedan, när allt hö skulle in och vi bar balar tills skinnet på låren var totalt rödprickiga och sved i duschen. Det var hårt slit och roliga minnen i ett liksom.
Lunchdisken som vi fick ta hand om, den tog halva eftermiddagen, tills det var dags att sätta på kaffet. Kornas råmande när det var dags för mjölkning och svinens höga vrål när någon gick in i svinahuset vid fodringstid. Kornas värme och lugna tuggande på kraftfodret. Kalvarna som sög på fingrarna i en spann med varm mjölk. Hönsen som hackade på händerna när jag skulle ta äggen de låg på, jag höll undan huvudet med en gammal diskborste. Shetlandsponnyn som var så snäll men inte så lätt att rida på. Trots allt jobb, lekte vi till långt fram på kvällen, hur orkade vi?
Med en suck hoppar jag ner från mjölkpallen och in i bilen, jag har ju ett mål med min resa. Väl uppe på den större vägen, skiftar landskapet utseende och blir grönt och backigt, vem har sagt att Skåne är platt? Kor och får betar på kullarna. Här spelas visst bregottreklamen in! Nu närmar jag mig, det känns på luften som strömmar in genom min halvöppna sidoruta. Doften av hav och gräs, underbart. Nu skumpar det ordentligt när bilen sakta tar sig fram över färistar och knastertorrt gräs. Vägen har tagit slut men jag kör ändå. Till slut måste jag ändå stanna. Havet ligger framför, nedanför mig, ständiga vågor rullar in mot den folktomma stranden. Det är inte varmt, jag tar ett djupt andetag av den friska havsluften. Det är så fridfullt, jag förstår att Ulf Lundell fick lust att skriva Öppna landskap då han strosade runt på stranden och de gräsbevuxna stranddynerna. Jag undrar hur en johannesört ser ut? Det är brant ner till havet men jag måste bara känna på vattnet, kallt. Mödosamt tar jag mig upp igen och möter en flock med kor som går på bete, noterar både hereford och charolais. Längre bort går några hästar och viftar bort flugorna med svansarna och längre bort, mot Kivik ser jag silhuetten av Stenshuvud.
Då backar mina tankar igen, till alla de bad i havet vi aldrig hann med. De få gånger vi kom till havet hade vi alltid bråttom hem till kvällsmjölket. Den stora hunden som var ute och gick med oss på korta promenader, då vi plockade blommor i dikeskanten.
De somrarna var inte här, de var på en annan plats men minnena är så starka, de dyker upp var som helst, när som helst, utan slut.
Lotta Hirwing
Så jobbar vi med nyheter