Vid sju års ålder vet Millie Bird redan alldeles för mycket om livet och döden. Hennes pappa har nyligen blivit en Död sak, och Millie, som skriver upp alla döda saker i en särskild bok, har noterat honom som nummer tjugoåtta. Efter att detta hände har många människor börjat bete sig konstigt, bland annat genom att låtsas att de älskar Millie fast de kanske egentligen bara tycker synd om henne.
Konstigast av alla är Millies mamma, som varken äter eller sover. En dag när de är och handlar lämnar hon Millie vid en klädställning och försvinner.
Efter att ha väntat ganska länge (och roat sig med allt som finns att göra i varuhuset) bestämmer sig Millie för att rymma innan socialen hinner förse henne med nya föräldrar. Hon får sällskap av två ensamma människor i livets andra ända: Karl, som aldrig har blivit kvitt sorgen efter sin fru, och Agatha, som har levt isolerad i sitt hus i sju år och helt har glömt bort hur man beter sig ute bland folk.
Här och var kan man ana att australiska Brooke Davis debutroman är ett allvarligt försök att skriva om förluster och om hur man gör för att leva vidare trots att det känns omöjligt.
Tyvärr väljer hon att nästan helt fokusera på sorgens mer absurda uttryck. Hon tar alla chanser att stryka under sina gestalters excentriska tics och normbrytande beteenden, liksom för att försäkra sig om att det inte ska bli för sentimentalt.
Charmfaktorerna anfaller i flock (barn som filosoferar – check, gamla människor som beter sig ohyfsat – check, utflippad roadmovie med bilstölder – check, en kidnappad skyltdocka som kompis – check). Det blir ganska skrikigt till slut, särskilt när det handlar om Agatha, som är helt hämningslös i sitt självförakt och sitt fördömande av allt och alla. Roligt, absolut, och bitvis träffande på det där ont-i-magen-sättet som jag tror att Davis vill åt, men också utstuderat.
Jag anar att Brooke Davis är en både begåvad och besjälad författare, men här i sin debutroman är det först mot slutet som hon hittar rätt varvtal och låter den sönderstressade berättelsen dra efter andan. En kort stund tillåts känslorna nästan bli på riktigt. Det är en fin stund, och ett fint slut, som hon får en stor guldstjärna för.