Sorgligt och vackert om Siri von Essen

”Han” är August Strindberg. ”Jag” är Siri von Essen, skådespelaren som blev författarens första hustru. Citatet är hämtar ur Lena Einhorns nya roman ”Siri” och är kanske i sin tur taget från ett brev eller en biografi. Eller är Einhorns egna ord.
Just detta utgör faktaromanens grundförutsättning: Att inte veta vad som är ”sant”. Att historien läses med dubbelt seende, där varje romanperson samtidigt är en annan, en verklig person som anas nånstans i historiens mörker.
Lena Einhorns avsikt tycks vara att så ”sant” som möjligt gestalta Siri von Essens liv. Mer exakt hennes vuxna liv. Historien börjar 1875, då Siri lever i ett välordnat och kärleksfullt äktenskap med kapten Carl Wrangel.
Den lovande och känslosamme författaren August Strindberg blir familjens vän och senare, efter att maken förälskat sig i sin hustrus yngre kusin, Siris älskare. Skådespelardrömmarna, som hon tror aldrig ska bli verkliga, är inom räckhåll. August förlöser henne, men kraften är hennes egen. De lovar varandra att leva jämlikt, att slåss mot lögner och konformitet.
Den hoppfulla kärlekshistorien korsklipps, på filmiskt vis, mot Siris liv femton år senare. Den medelålders Siri är fattig, märkt av sorger och ständigt rädd för att den hatiske ex-mannen ska ta barnen ifrån henne. Han som bryr sig mer om sin egen stolthet än om barnens bästa, som kan vända värme och engagemang till hat och iskyla på ett ögonblick.
Den enda som stöttar Siri är danska vännen Marie David.
Alla som är någorlunda bekanta med de yttre dragen i Strindbergs liv känner igen sig: Genombrottet med ”Röda rummet” finns där, resorna i Frankrike och Giftas-processen (då Strindberg åtalas för hädelse) likaså. Men det är inte anledningen att läsa romanen. Det bör man snarare göra för Einhorns lågmälda berättande, för prosan som blandar modern språkrytm med äldre formuleringar utan att överraska men som alltid är fint utmejslad. Och framför allt för romanens nyktra och inkännande personskildringar (kanske med undantag för den senare Strindberg) och upprättelsen av en kvinna som föddes för tidigt för att tillåtas välja.
Den Store Författarens nycker och rastlöshet får ständigt styra, han talar stort om kärlek och sanning men klarar inte att leva upp till orden. De själsliga jordskreden drar hela familjen med sig. Siri, den både kloka och naiva, försöker rädda vad som räddas kan.
Einhorn har skrivit en sorglig, vacker historia. I denna tid av påstådd valfrihet visar romanen att samhället och tiden vi lever i alltid färgar de mänskliga relationerna, alltid sätter sig i köttet.
Hur rationellt fritänkande man än försöker vara.