Sörmlands museum strålar av ljus
Två utställningar öppnar i konsthallen i dag. Det strålar och lyser om båda, men där slutar likheterna. För där den ena tar upp en svunnen tid, behandlar den andra ett ämne som ständigt finns omkring oss.
Där hänger Anita Gredes vävnader. Som en berättelse om livet, från födseln och framåt. Där finns Anna-Stina Åbergs silverföremål. Ljusstakar, nattvardskalkar och dopfunten från Adolf Fredriks kyrka i Stockholm.
Tanken är att utställningen, som har fått namnet Ljus ska vara vacker, värdig och stilla som en motvikt till julens jäkt, stress och kommers. Det är mycket sakrala föremål, men den är inte religiös framhåller Anita Lindström, konsthandläggare på Sörmlands museum.
Vi står ju inför den största religiösa högtiden. Oavsett vad vi har för inställning till religion och tro kan vi inte bortse från det. Men den största anledningen till att det är så mycket sakrala föremål är för att Anna-Stina Åberg formger mycket föremål till kyrkor.
Som nattvardskalken, som numera finns i stiftsgården Stjärnholms ägor.
För mig är den en sinnebild för Maria. Hon bar ju på Jesus och då var hennes kropp en behållare för honom. När vi under nattvarden tar del av nattvardsvinet är det kalken som är behållaren. På så vis tycker jag att det hänger ihop, säger Anna-Stina Åberg.
För Anita Grede handlar det om att omtolka myten på sitt sätt, som hon säger. Hennes gobelänger bär motiv av kvinnor med barn, en hel familj, eller Jesus på korset. För henne är bibeln och den kristna tron en fantastisk berättelse.
Den kristna berättelsen är otrolig, för den handlar om oss. Därför tycker jag om att vända på den. Jag vänder och vrider och kritiserar bibeln.
Hon vill att människor ska kunna se det på ett nytt sätt. Att vi hittar vår tids sätt att tolka religionens tecken och uttryck.
Annars måste vi hitta en annan historia. Myterna försvinner om de inte har med oss och våra liv att göra, säger Anita Grede.
Ett annat sorts ljus, eller snarare ett blåaktigt sken, kommer från den lilla utställningssalen på museet. Där visas utställningen Strålande tider, om Studsvik. Utställningen handlar i korta ordalag om en tid då stora pengar lades på forskning kring det som sågs som framtidens ultimata energikälla kärnkraften.
Anna Ekberg, som är utställningsproducent ville visa hur området i trakten påverkades av Studsvik.
I och med avstängningen av de två sista forskningsreaktorerna i juni i år avslutades en epok. Jag vill beskriva ett förflutet som inte finns längre. En tidsepok som det vore tråkigt att missa. Utställningen består av modeller, tidningsurklipp, en journalfilm och många bilder från Studsviks storhetstid på 60-talet. Alla foton är tagna av Olle Eriksson, heltidsanställd fotograf under många år. De föreställer kungar, statsmän och nobelpristagare, alla på besök på företaget.
Det var som ett litet samhälle där ute. Det fanns hotell, affär och bank. På 60-talet arbetade nästan 2 000 personer där.
Det första användningsområdet för kärnkraften i Sverige var faktiskt en atombomb. Men statsminister Tage Erlander vacklade lite och någon bomb blev aldrig av. Istället insåg man att det gick att utvinna energi och elektricitet.
Utställningen är ingen kärnkraftspropaganda, försäkrar Anna Ekberg.
Jag tar inte ställning varken för eller mot. Det är snarare ett dokument över en epok som har gått i graven. Studsvik finns ju fortfarande kvar, men i dag har man kanske 600 anställda och ägnar sig åt avveckling i stället för forskning.
Fotnot: Utställningarna har vernissage i dag och pågår till och med den 15 januari.
Så jobbar vi med nyheter