Sorry, kunskap botar inte all slags homofobi
I feministisk debatt är det inte populärt att säga att tiderna har blivit bättre. Det är som om man indirekt menar att kvinnorna kan slå sig till ro. Eller att historien går åt ett visst håll, automatiskt, utan aktiv inblandning från oss alla.
På åttiotalet, menar Aldrich, var homosexualitet tabu. Nu har intresset för sexualitetens historia och genderfrågor vaknat och homosexuella män och kvinnor har nått en högre position.
Visst har han rätt.
Det kunde ju i alla fall inte bli mycket sämre.
Samtidigt som jag läser Aldrichs bok skummar jag igenom en annan tegelsten, Filosofins historia, och inser hur mycket dumt som tänkts och tyckts på alla möjliga håll i alla möjliga ämnen.
Följande två exempel har inte bara idiotin gemensamt:
År 1750 blev Carl von Linné rektor för Uppsala universitet. I hans uppdelning av människoarten i olika raser kallades mörkhyade personer för afer och definierades som slappa, lata och styrda av godtycke.
Samtidigt i Paris brändes två män till döds efter att ha haft sex med varandra.
Nu tycks jag mena att det hat som riktats mot alla som faller utanför genomsnittets ram beror på fördomar. Och att det är omvärldens ökade kunskap som gjort att de homosexuella i dag lever under bättre villkor.
Det menade i alla fall den
så kallade homofili-rörelsen, som var aktiv åren efter andra världskriget. Genom att sprida information och vetenskapliga undersökningar ville man visa att den vanlige medborgaren inte hade något att vara rädd för.
Men i grunden handlar det inte om kunskap.
Gay. En världshistoria gör det smärtsamt tydligt att de som befinner sig innanför heterocirkeln alltid haft kritan i sina händer.
Majoriteten har alltid tagit sig rätten att definiera minoriteten. Antingen genom att göra homosexualitet brottsligt, sjukligt eller bara beskriva det som avvikande.
Robert Aldrich har låtit fjorton forskare bidra med var sitt kapitel. Inflikade bland dessa är tvåhundrafemtiotre bilder, som alla ger sin egen infallsvinkel på ämnet. En sådan bok är naturligtvis omöjlig att sammanfatta.
Men det är kul att det icke-västerländska får vara med på ett hörn. I Japan, Kina, Indien, arabvärlden och Amerika innan Columbus var den sexuella identiteten mer flytande, mindre dogmatisk.
De flesta skribenter skyller på vårt judisk-kristna arv. Särskilt den protestantiska läran. Luthers efterföljare menade att vissa handlingar, i grunden och oberoende av omständigheterna, var omoraliska och bröt mot naturens lagar. Till dessa handlingar hörde oral- och analsex, även mellan man och kvinna.
Det synsättet hänger sig kvar. Det var inte mer än tjugoåtta år sedan (1979!) som homosexualitet ströks från
Socialstyrelsens lista över
psykiska sjukdomar. Och år 1998 åtalades två män i USA för att ha haft analsex i sitt eget hem.
Martin Luther må ha varit en fritänkare, men han gjorde oss också till strikta neurotiker.
Så jobbar vi med nyheter