Lyckan efter det senaste EU-toppmötet blev, som vanligt nuförtiden, inte långvarig. Marknaden lugnade sig inledningsvis men när Finlands finansminister antydde att de hellre lämnar euron än skickar ytterligare pengar till Spanien tog det återigen fart. Räntorna som Spanien betalar på sin statsskuld är på samma höga nivå som tidigare.
Att det välskötta Finland inte vill skicka pengar till det misskötta Grekland är möjligt att förstå. Men Spaniens kris beror inte på någon misskötsel. Landet var en budgetmässig stjärna före finanskrisen och fick stort beröm från IMF för sin ekonomi. När krisen slog till raserade allt och den fina tillväxten visade sig vara en bubbla. Med den kunskap som fanns 2007 var det dock inget som pekade på att Spanien skulle vara i sämre skick än Finland.
Trots motstånd verkar euroländerna i veckan ha bestämt sig för att bevilja Spanien ett nödlån på 30 miljarder under sommaren. I utbyte har Spanien bland annat utlovat nedskärningar på 65 miljarder och höjd moms, något som riskerar dämpa ekonomin ytterligare. Att skapa en bankunion, där euroländerna gemensamt ansvarar för insättningsgarantier och bankstöd, verkar dock långt borta. Än finns det alltför många frågetecken att reda ut. Länder som Finland stretar emot.
De sydeuropeiska länderna har också gjort kraftfulla uttalanden mot vad de upplever vara en nordeuropeisk arrogans. Delvis har de rätt. Problemen i Europa beror till stor del på att euron är en ”falsk valutaunion” utan de mekanismer som normalt finns i ett valutaområde. Det saknas gemensamma institutioner för att ta hand om bankkriser och skenande skuldsättningar.
Den finska sisun riskerar att försvåra ett välbehövligt samarbete. All skuld kan inte läggas på Spanien.