Spännande läge för den nya regeringen

Epoken Persson trampar bort från makten. Han lovar så klart att man, Partiet, snart kommer tillbaka, innan han drar sig tillbaka till gården därhemma. Men han har en historikerns syn på det som väntar. Den som vill regera framtiden måste också ha svaren på de aktuella frågorna, inte bara en åldrad meritförteckning. Den borgerliga alliansen har all press på sig, så mycket är klart, men den har också alla möjligheter och idéer för att förändra det politiska landskapet för lång tid framöver.
Till skillnad från 1991 tar de borgerliga partierna inte över ett läckande skepp, utan den här gången är det en högkonjunkturens vind i seglen. Det medför goda tider för statskassan, som måste hanteras med omsorg. Ansvaret faller på den nya regeringen att föra en aktiv och konstruktiv jobbpolitik, exakt det man talat om i valrörelsen och förberett sig på inför ett eventuellt maktövertagande. Det ska bli lättare att anställa, att driva företag, att investera och att komma tillbaka från sjukdom eller arbetslöshet. Trösklar och skatter ska sänkas, hinder ska rivas. Lyckas man med detta blir även 2010 ett hoppets val.

Allianssamarbetet har klara fördelar jämfört med tidigare maktskiften. 1976 var allt regerande nytt och måste läras in, 1991 hade man inte egen majoritet. 2006 går man in med egen majoritet och en väl förberedd och förankrad politisk agenda och planering. När den nya regeringen tar steget in den 6 oktober väntar 100 viktiga dagar då den nya regeringens ambitioner behöver manifesteras i handling. Effekterna av detta kan komma att prägla hela mandatperioden.
Men symboliken spelar samtidigt stor roll. Alliansen talar om fyra regeringsbildare, även om statsministern, moderaternas Fredrik Reinfeldt formellt bär det ansvaret. Det är en signal om hur man ser på fördelningen av ansvar inom regeringen. Att moderaterna kommer att få lite mindre utrymme än sin storlek, samtidigt som övriga får lite mer, är både sannolikt och strategiskt. För centerpartiet, som gjorde ett framgångsrikt val, innebär positionen som näst största regeringsparti extra tyngd. Att tro på Maud Olofsson som vice statsminister utöver en annan ordinarie ministerpost, är en rimlig spekulation.

Men den nya regeringen är aldrig starkare än summan av dess enighet. Regerande sätter press på alla inblandade, när processer inte alltid går enligt tidsscheman och förväntningar. Det blir ett historiskt och mycket intressant styrkeprov för Allians för Sverige.
Olof Jonmyren