!Landstingsrådet Åsa Kullgren tycker sig ha gjort ett bra jobb (SN 27/12). Det är vanskligt att bedöma sina egna insatser. I spegeln blir den granskande blicken antingen överdrivet självkritisk eller blundande för allt som inte passar in i den egna idealbilden.
Kullgren är inte överdrivet självkritisk. Nog finns där positiva signaler, men också fortsatt negativa. Patentlösningen på problem verkar tyvärr vara höjd skatt.
Moderaternas Magnus Leivik anser att Kullgrens styre saknar visioner. Det är att ta i, men visionerna inskränker sig till ökade utgifter. Alla inser att vården förblir en massiv kostnadsbörda för skattebetalarna i framtiden. Därför måste ansvarsfulla politiker lägga allt krut på att få ut så mycket som möjligt av varje satsad krona. Den insikten ser vi inte hos majoriteten.
"Verkligheten förändrades", hävdar den. På två år. Kort planeringshorisont eller bara dålig koll och grumliga visioner?
Det går att diskutera exakt vad Socialdemokraterna lovade om landstingsskatten. Formuleringen "inget självändamål" stänger faktiskt inga dörrar, även om många väljare nog tolkade det så. Det är syftet med sådana ordval. Jämför med politiker som lovar att offentliga monopol bara ska ta ut "självkostnadspris"; det är inte alls lägsta pris sett till omkostnader, utan det som politiker och produktion anser sig behöva.
Det brutna löftet är alltså inte det mest allvarliga, även om många Folkpartiväljare nog känner sig besvikna. Det allvarliga är att Socialdemokraternas, Folkpartiets och Miljöpartiets oförmåga att förklara varför skatten måste höjas. Där har Magnus Leivik och Alliansvännerna inom Centerpartiet och Kristdemokraterna rätt. Inte ens vården ropar efter det, och det är inte givet att de nya pengarna ens går dit.
Höjningen är ett självändamål. De styrande är inte tvungna. De gör det för att de vill det. Samtidigt säger de att sörmlänningarna får finna sig i en tunnare privatekonomi.