Det fanns ett hopp om att en Alliansregering skulle kunna ta itu med de här frågorna och anpassa spelmonopolet till moderna förhållanden. Den anpassningen torde sluta med att monopolet upphör och att den statliga politiken för spelbegränsning och motverkande av spelberoende får andra former och uttryck.
Så blev det inte.
Symboliskt blev det uppenbart när regeringen tillsatte den forna S-ministern Margareta Winberg som ny styrelseordförande. Samtidigt som regeringen effektivt stängde dörren för att få kritik för Svenska Spels verksamhet från oppositionen, så markerade man att några stora förändringar inte var på gång i spelpolitiken. Tvärtom, var det närmast en mer ortodox hållning som skulle gälla i fortsättningen.
Det är inget större fel på företaget i sig, men monopolet är och förblir problematiskt. Det är svårt att hävda att detta bidrar till att hålla nere själva spelandet. Effekten är, hårdraget, är att det säljs fler betydligt fler Triss än andra lotter.
Svenska Spel är en tacksam inkomstkälla för finansministern, det ska inte stickas under stol med. Att det gynnar statskassan om många spelar bort sina pengar, är ett utslag av svart humor. Men vad Alliansen egentligen vill med sin spelpolitik är inte helt lätt att reda ut. Det beror förstås på att partierna inte har en gemensam utgångspunkt. Kristdemokraterna har svårare att spräcka spelmonopolet än Moderaterna, om vi säger så.
Likväl är det vad som bör göras. I längden är det en ohållbar strategi att blunda för utvecklingen. Spelbolagen finns där, vare sig man önskar det eller inte. Politiken borde fokusera på hur man kan öppna för konkurrerande spelanordnare – gärna via någon form av licenssystem – och samtidigt generera skatteintäkter. Då finns det också resurser att sätta in mot spelberoende, utan att staten samtidigt behöver vara den aktör som leder många in i liv av spelande.