Östersund bjöd på en ny fin föreställning med tanke på den spelarbudget Jämtland stolthet har. Den matchen gick på den stora tv-skärmen av två anledningar. Europaleagues gruppspel är dels så ointressant att bara en eller två matcher går samtidigt fast man har alla kanaler och dels är Arsenal så usla nu att det bara är vi mest inbitna supportrar som följer utanför Premier league.
Jag hade köpt en betalstream. Intresset svalnade för varje minut då varken Arsenal lirade som matchdräkterna; snyggare än det avskyvärda andrastället i ligan men långt ifrån Arsenalstandarden.
Sega gubbar. Men jag tittade vidare. När Röda Stjärnans Milan Rodic fick sin andra ostskiva tänkte jag: måste hålla ut, orka. OCH plötsligt händer det!
Jag kände mig unik när jag sögs in i rutan. Jack Wilshere, som inte har haft många rätt i en Arsenaltröja på en handfull år, dribblade plötsligt av ett par motståndare och passade ut till en annan överårig och nästan lika slocknad före detta jättetalang i form av Theo Walcott.
Det var trångt som tusan men Wilshere och Walcott var plötsligt de där underbarnen igen. Theo hittade Olivier Giroud… med ryggen mot målet hittade han inte någon medspelare… och cykelsparkade i trängseln kontrollerat bollen i krysset.
Tjoff! På några sekunder var Arsenal tillbaka på helsidor i tabloiderna. Fotbollseuropa snackade snabbt om årets mål. Minns att jag närmast skakade på datorn när jag visade de andra i rummet – men det var bara jag som såg den där tjusningen med sport live.