Språket var Zlatkos nyckel till framgång

Zlatko Visic utbildade sig till verktygsmakare i Bosnien. Men han hann aldrig arbeta som det i hemlandet. När inbördeskriget bröt ut flydde Zlatko till Sverige där vägen till arbete blev lång.
– Jag försökte skapa ett liv, men det gick inte som jag hoppades på.
Zlatko och flickvännen Amra kom till Sverige 1992. De bodde på olika flyktingförläggningar, bland annat i Kristianstad, Flen och Degerfors.
– Det var som en upptäcktsresa genom Sverige.
Men resan var inte bara spännande, den var också jobbig.
– I Kristianstad bodde vi i armétält i tio dagar. Och mellan två flyktingförläggningar åkte jag och Amra med två stora sopsäckar, det var allt vi hade.
1994 fick de uppehållstillstånd och i mars samma år kom de till Nyköping. Hit flyttade också Zlatkos mamma och bror samt Amras pappa med respektive och mamma.
– Vi samlades här. Det var viktigt i början. När man inte känner till allting i ett land är det bra att ha någon i familjen att vända sig till.
Efter en tio veckor lång kurs på Stockholms tekniska institut visade det sig att Zlatko behövde studera på Komvux.
– Jag fick börja om grundskolan. Det kändes pinsamt. Det var inte roligt. Och på den tiden fanns det inte många jobb att söka.
Han såg språket som en nyckel till framgång.
– Kan man inte språket är det tvärstopp. Jag har aldrig varit blyg för att prata. I början blev det mycket fel, men det var bara att köra på.
Efter studier fick Zlatko praktikplats på ToBe teknik i Nyköping.
– Jag ville inte att praktiken skulle bli för lång, jag kände att jag måste få jobb.
Och det fick han också. Praktikplatsen ledde till en fast tjänst. Nu har Zlatko varit anställd på ToBe teknik i tio år. Han tillverkar verktyg till plastindustrin.
Att göra saker med händerna är Zlatkos stora intresse. Han gör det både på arbetstid och fritid. Hemma i huset i Stigtomta reparerar han saker som gått sönder och han bygger gärna om prylar, till exempel datorer.
– Då slappnar jag av och tänker inte på någonting.
I dag, torsdag, fyller Zlatko 40 år.
– Jag har inte så stora drömmar för framtiden. Jag vill att mina barn ska gå ut skolan, förhoppningsvis högskolan, och få jobb.
Zlatko drömmer inte om att återvända till Bosnien.
– Det är svårt att förklara. I dag är jag lika mycket främling där som här.