Språkliga rätter i stället för rätt och fel
Så här i helgtider handlar språkspalten inte om fel eller rätt, utan om rätter. Låt oss hugga in på julens verbala smörgåsbord!
Ursprunget till själva ordet jul kan bara anas i ett urgermanskt töcken. I norra Europa tycks det ha betecknat hedniska midvinterfester. Länge användes uttrycket dricka jul, vilket antyder festligheternas karaktär.
Våra förfäders hedniska riter smälte samman med romerska skördefester och tuktades av kyrkliga makter. Numera har de flesta europeiska språk anammat kristna ord för högtiden, men i Norden lever julen kvar.
Och ännu syns spår av midvinterblotet; de röda kulorna i granen är ett minne av djurkroppar som hängdes upp i offerträd.
Tomten är ett nordiskt påfund. Namnet kommer från en liten vätte som ansågs vaka över husets tomt tomtegubben.
Denna oberäkneliga figur har åtminstone sedan medeltid kallats tomtenisse, och Nisse (Nils) härrör från Sankt Nikolaus, helgonet som var biskop i nuvarande Turkiet på 300-talet. Via utvandrande holländare blev han Santa Claus i USA, där han på 1800-talet utrustades med röda kläder, renar, släde och vanan att krypa ner i skorstenar.
Ordet julklapp kommer sannolikt av seden att klappa på dörren hos grannar och slänga in en present.
Det äldsta och kanske viktigaste inslaget i det ickekristna julfirandet är skinkan. Julgrisen slaktades för att främja fruktbarhet under det kommande året. Detta skulle ske före gryningen, vilket gett oss uttrycket svinottan.
Mycket annat som vi nu petar i oss är språkhistoriskt matnyttigt.
Ris à la Malta har inget med medelhavsön att göra. Namnet har lånats in via danskans risalamande, i sin tur en förvanskning av franskans riz à lamande, ris med mandel.
Ischoklad innehåller inte is, utan namnet syftar på att chokladen smälter lätt tack vare kokosfettet. Därmed tas värmeenergi från munnen, vilket ger en svalkande känsla.
Pepparkakorna har fått behålla sitt namn trots att det är flera hundra år sedan de innehöll peppar. I dag är nejlikor, ingefära, pomerans och kanel de viktigaste kryddorna. På engelska står ingefäran för namngivningen: ginger bread.
Drycken porter har fått sitt namn av att den var populär bland engelska bärare; ordet dricks syftade ju en gång på att slanten gick till att avhjälpa törst.
Viktigast på mitt eget julbord är Janssons frestelse. Denna ansjovisgratäng har ofta tillskrivits operasångaren och 1800-talsgourmeten Pelle Janzon, som skapade och namngav en rätt med rå oxfilé. Men han var sedan länge död när frestelsen dök upp i slutet av 1920-talet.
Gastronomisk forskning har visat att det var fru Elvira Stigmark i Stockholm som lanserade namnet när hon bjöd sin syjunta på rätten. Hon knyckte det från en aktuell stumfilm som hette just Janssons frestelse (hon var svag för Edvin Adolphson som spelade storbonde).
Sedan spreds rätten och namnet över hela landet, och för det vill jag härmed tacka Elvira och hennes pratglada väninnor.
Så jobbar vi med nyheter