Språkliga rubrikvurpor och rumsrena ord
Är verkligen Vården i Sörmland bland den dyraste, som SN påstod i en rubrik häromveckan? Nej, knappast. Åtminstone inte i språklig mening.
En korrekt formulering är: Vården i Sörmland bland de dyraste (underförstått: i landet). Bland den dyraste är en språklig vurpa av samma slag som Henke Larsson tillhör en av de bästa spelarna. För är det verkligen en av spelarna som äger Henke? Den som blandar ihop han är en av de bästa och han tillhör de bästa kan skapa onödiga misstankar om slaveri.
Berit Schmidt-Peiris i Nyköping retar sig på den frekventa användningen av våran och eran istället för vår och er, och undrar om detta bruk är accepterat.
Det enkla svaret är: ja. Både våran och eran står sedan 1998 i Svenska Akademiens ordlista som vardagliga former av vår och er.
De är faktiskt inga moderna påfund som beror på förslappat språkbruk eller bristande svenskundervisning i skolan. Tvärtom har formerna våran och eran mycket gamla anor. Som språkvetaren Bertil Molde har visat är de kända i skrift från åtminstone 1500-talet. Våran stod i ordböcker på 1800-talet och Gustav Fröding skaldade ju om Våran prost, han som var rund som en ost.
Ordformen har en språkhistorisk förklaring. I äldre svenska böjdes adjektiv och pronomen, precis som i tyska. Ändelsen an användes i maskulinum singularis, och senare även vid feminina ord.
Än i dag finns formerna kvar i fasta uttryck som i godan ro, i högan sky, i ljusan låga. Dessa böjningar kan ha påverkat våran och eran som också länge haft de parallella neutrumformerna vårat och erat.
Att formerna är vanliga kan man konstatera på Internet; med sökmotorn Google får man 1,8 miljoner träffar på våran.
Men är ordet därmed rumsrent? Nja, termen vardaglig i SAOL antyder just att formen är accepterad i vardagliga samtal, när man intervjuas i radio eller skriver ett vykort.
Däremot bör man undvika alltför vardagliga former i formella sammanhang, som i affärsbrev, böcker, högtidstal, nyhetsuppläsningar. Även i tidningsartiklar gör journalister klokt i att undvika våran och eran utom i ordagranna citat som ska beskriva exakt hur en person uttrycker sig. I övrigt bör skribenter hålla sig till vår och er, för att inte reta alla som störs av formerna.
Det värsta man annars kan göra som tidningsskribent är att misshandla personnamn. Den som hela livet har varit Catharina Swärdh vill knappast se sig som Katarina Svärd. Det är ingen slump att flera kända personer har sagt: Skriv vad ni vill om mig, bara ni stavar mitt namn rätt.
Därför vill jag oförbehållsamt be om ursäkt för att jag i förra språkspalten kallade frågeställaren Bernt Gunnemyr för Rolf. Ett typiskt fall av hjärnsläpp, ett annat vardagligt och mycket användbart ord som numera står i Svenska Akademiens ordlista.
Så jobbar vi med nyheter