Halva sitt, tre kvart långa, tal vigde Reinfeldt åt att prata ekonomiskt ansvarstagande. Statsministern lät stundtals som en gammaldags pastor, predikandes ”moral” och ”dygder”, som att arbeta hårt och hålla i sina sparpengar. Ansvarstagande beskrevs som en nationaldygd vilken genomsyrar hela det svenska samhället. Med oppositionen undantagen, får man anta.
För i Juholts tal syntes inga spår av finansiell oro. I stället lovade han fler bostäder, bättre skola, fler jobb, utbyggd tunnelbana och att fler tåg ska börja gå i tid. Därtill föreslog han även att samtliga landets 238 000 arbetslösa ungdomar ska garanteras sommarjobb med avtalsenlig lön. Oppositionsledaren var spretig och lovade allt åt alla. Hur mycket som verkligen återfinns i höstens skuggbudget är oklart.
En av Juholts starkaste metaforer var den om ”kamrern Reinfeldt”, som bara balanserar in- och utgifter men saknar övergripande visioner. Däri fanns en poäng. Reinfeldts tal var till stora delar innehållslöst och kunde enbart fungera mot bakgrund av den senaste tidens finansiella oro.
De politiska reformer som lyftes fram, den nya skolplanen och en bättre lärarutbildning, är redan beslutade och till viss del genomförda. Publiken fick veta vad moderaterna har gjort, men inte vad de vill göra i framtiden. Att statsministern saknade visioner var uppenbart.
Det politiska förbättringsarbetet verkar istället ha lagts ut på entreprenad till de mindre partierna, där Centerpartiet puttar på för bättre företagsklimat och jobbskapande åtgärder, Folkpartiet arbetar för skolan och Kristdemokraterna lägger förslag för att stötta de äldre.
Reinfeldt och Borg agerar ankaret som håller båten på plats.
Avslutningsvis är det även värt att notera att statsministerna, i sitt första tal som ledare för en minoritetsregering, helt avstod från att nämna Miljöpartiet. Efter flera snöpliga nederlag för regeringen är det uppenbart att den behöver finna stöd hos något av oppositionspartierna.
Och då kan det vara värt att behandla dem med silkeshandske.