Springnota

!Efter maktskiftet i höstas ville den nya regeringen få ett grepp om det ekonomiska läget för de väg- och järnvägsprojekt som redan var beslutade. När Vägverket och Banverket nu kommer med sina bedömningar om vad som egentligen går att genomföra med de nuvarande ekonomiska ramarna, är det ingen upplyftande läsning.
Vi kan konstatera en sak. Den historiska infrastrukturproposition som den förra regeringen lade fram lovade alltså betydligt mer än vad den i verkligheten hade täckning för. Sannolikt visste s-regeringen redan då att så var fallet, men att det var en framtida huvudvärk.

Nu kommer den nya regeringen att behöva plocka fram nya miljarder för att täcka den verkliga notan för den föregående regeringens infrastruktursatsningar. Det gör ju också att kritik från den nyblivna oppositionen är både tom och ihålig.
Men trots de ökade kostnaderna måste regeringen ha högre ambitioner inom infrastrukturpolitiken än sin föregångare. Behoven är både många och stora, såväl på väg- som järnvägssidan.
Näringsminister Åsa Torstensson vill därför gärna pröva möjligheterna till offentlig-privat-samverkan för att komma igång med angelägna projekt som annars har fått stå åt sidan. Ostlänken kan mycket väl komma på tal. Finansieringsformen gör ingalunda att den slutgiltiga notan minskar för projekten, men det gör att vissa satsningar kan komma igång tidigare och stå färdiga tidigare än om man hade hållit fast vid sedvanliga finansieringsformer. Detta kan ge viktiga samhällsvinster i sig, men kräver noggranna förberedelser.

Ett av projekten som Banverket nu skjuter på framtiden är det första steget i Ostlänken. Stationsarbetena i Norrköping och Linköping kan inte påbörjas före 2015 som utlovats. Det är naturligtvis en utveckling åt fel håll. Ostlänken behöver byggas i så nära anslutning till Citybanan-projektet (järnvägstunneln i centrala Stockholm). Det är uppenbart att dessa önskemål idag är direkt knutna till utfallet av den statliga förhandlingsmannens arbete med Citybanans finansiering.