Över 200 000 personer tycker tydligen att polisen Peter Springare behöver moraliskt stöd. Så många har gått med i hans stödgrupp "Stå upp för Peter Springare" på Facebook, för att han rakt ut säger sånt som man "tydligen inte får säga i det här j-vla landet".
Jublet vet inga gränser när han går igenom bakgrund på brottsmisstänkta han jobbar mot. Han borde bli hela landets polischef, tycker vissa.
Stärkt av nätets kärleksvåg deklarerade polisen Springare, på arbetstid, att han vill ”förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor.”
Det kanske han kan tycka. På sin kammare. Men som polis, förundersökningsledare och numera med en enorm plattform på sociala medier så blir jag beklämd. Milt sagt.
Även om han nu blivit krönikör på en alternativ sajt är det som aktiv polis hans ord väger tungt.
Vissa yrkesroller och vissa positioner har både rättigheter och moraliska skyldigheter.
Ska en förskollärare kunna säga till barnen att hon tycker att föräldrar från Stigtomta borde förintas för att de fuskar med vabdagar? En chefsläkare blogga på arbetstid om att Trosabor borde "släckas" för att de är överrepresenterade i lögner om sjukskrivningar? Skönt att nån säger "sanningen", eller läge för sparken?
Avsked är inte aktuellt för Springare. Än. Men ett litet ljus i hat-mörkret (för jag tycker att det är lika illa med personer som kräks ur sig hat mot Springare också) är att folkhumorn studsar upp och för en stund avväpnar.
Facebookgruppen "Spring för Peter ståuppare", med en bild på ståupparen Peter Wahlbeck, har bara samlat en bråkdel intresserade hittills. Men den är en tröst när Trumpretoriken fyller allt fler flöden.