Stadig motvind för regeringen Persson

Det är skillnad på att jobba i medvind och i motvind. Så mycket går att utläsa av Eko-redaktionens enkät bland riksdagsledamöterna. En stor andel av ledamöterna på vänsterkanten är tveksamma till att kandidera för ytterligare en mandatperiod.
Oppositionen däremot är ivrig att få jobba vidare, på att få ta över. Representanterna för den politiska majoriteten socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet tvekar om de vill eller har drivkraft nog för att fortsätta en mandatperiod till. Illustrationen av svensk politik är tydlig. Majoriteten är tröttkörd samtidigt som Alliansen gör stor skillnad för de borgerliga partiernas politiska självförtroende. Detta trots att de fortfarande är i opposition och opinionsframgångarna än så länge bara är tendenser i statistiska urval. Men samarbetet inom Alliansens ramar har fört partierna närmare varandra och uppmuntrat till ett konstruktivt samtalsklimat. Det skapar också framtidstro.

Annars brukar det vara lättare att få dem som suttit vid makten att kandidera för ytterligare en mandatperiod, jämfört med dem som stretat i opposition. Nu är det tydligen tvärtom. På ena sidan framtidstro, på den andra visionsbrist. När det kommer till idé och vision är kontrasterna mellan de två alternativen i svensk politik påfallande.
På vänsterkanten är det, efter tio års oavbrutet regerande, svår idétorka. De gemensamma visionerna begränsar sig till statsministerns och finansministerns spekulationer om kommande framtida skattehöjningar, sådant som brukar kallas att tänka högt. I stället är maktutövandet mest en förvaltande verksamhet. Målen fokuserar på utgiftstak och visionerna har ersatts med stopplagar och riktat valfläsk. Makten i sig, är det enda.

Oron för ett valnederlag spelar säkert in när riksdagens socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister tvekar lite extra inför framtiden. Några tar ut nederlaget i förskott, annars vill tolka vindarna ytterligare en tid. Socialdemokraternas gruppledare Britt Bohlin tror för egen del att ledamöterna på vänsterkanten bara behöver lite längre betänketid på sig. Den undanflykten är väl genomskinlig.
Men med vikande opinionssiffror blåser det extra snålt. Några riskerar att få lämna kammaren. Ser man det så, står kanske valet mellan att gå själv eller vänta till dess att väljarna sagt sitt.