Antalet människor i vår närhet kan definitivt vara skillnaden mellan liv och död. Däremot möter vi döden ensamma. När sjukdomen inte längre går att besegra, tas sista andetaget utan hjälp av nära och kära. Det är enbart döda soldater som har sett slutet av kriget.
Rätten att själv bestämma över sitt liv är en grundläggande rättighet. Rätten att bestämma över sin död är inte lika självklar. Sjukvården är splittrad i synen på aktiv dödshjälp och få politiker har vågat sig in i den svåra debatten om Sverige bör tillåta eutanasi.
I dag praktiserar svensk sjukvård passiv dödshjälp. Få av oss ifrågasätter när livsupprätthållande medicinsk hjälp åsidosätts, i syfte att bespara patienten onödigt lidande. När livet inte längre går att leva bör individen få somna ifrån smärtorna.
Men till skillnad ifrån passiv dödshjälp, kräver aktiv dödshjälp att läkaren skriver ut ett dödligt preparat och i vissa fall assisterar patienten inför processen. Därmed utmanar eutanasi läkaryrkets huvuduppgift att rädda liv.
Läkare som inte stödjer aktiv dödshjälp kan alltså inte tvingas att utföra eutanasi. Om läkaren är beredd att bemöta patientens vilja bör vi dock närma oss en mer liberal syn på aktiv dödshjälp, även i den svenska debatten.
Nyheten att en totalförlamad 31-årig svensk kvinna vädjar till Socialstyrelsen om att få rätten att bestämma över sin död tvingar fram ett ställningstagande av myndigheten. Patienten, som uttrycker en önskan om att dö, är inte kapabel att kväva sig själv till döds.
Fallet har stora möjligheter att bli vägledande. Och väljer Socialstyrelsen den snävare tolkningen, kan patientens öde uppfattas som tvångsvård av en psykiskt frisk och myndig person.
Den konsekvensen gynnar varken kvinnan eller sjukvården.
Patienten kräver ett svar innan sommaren. För att kvinnan ska slippa lida, mer än vad det måste innebära att vara fånge i sin egen kropp, bör Socialstyrelsen tillgodose hennes önskan, utan att ta ett förhastat beslut.
Hon och hennes anhöriga förtjänar ett klart besked.