Starkt om ung sorg

I kyrkan sitter sörjande som ser lika förskräckta ut som jag känner mig i biofåtöljen. Och strax går det hela över styr.
”Jag saknar dig. Jag hatar dig!”, vrålar den unge musikern om vartannat.
I vad som känns som en evighet. Innan han brutalt slår sönder gitarren och den vithåriga prästen tar sig för pannan än en gång.
Det är omöjligt att värja sig inför den mest överspelade och osannolika scenen i Anders Grönros filmatisering av Peter Pohls Augustprisvinnande bok ”Jag saknar dig, jag saknar dig”. Man kastas mellan skratt, förtvivlan, befrielse och pinsamhet. För vem som har begravt den som stod en närmast har inte velat få/kunna släppa loss sina känslor på ett liknande sätt?
Scenen är dessutom talande för ”Jag saknar dig” som helhet. Filmen är lite ojämn och hittar inte alltid rätt tonfall, men den är väldigt gripande.
Det är fjortonåriga Cilla (Hanna Midfjäll), en konstnärlig tjej som med teaterns hjälp ville rädda världen, som begravs. Cilla har dött i en bilolycka och lämnat sin enäggstvilling Tina (Erica Midfjäll), som är filmens berättare och en helt annan slags tjej – enbart intresserad av sig själv, smink och killar.
Under den första tillbakablickande halvan skildras tvillingarnas både djupa vänskap, beundran, oförståelse och rivalitet. Och under den andra halvan känner Tina sig tom, halv och hamnar i en ännu större identitetskris än den vanliga tonåringen.
Det går aldrig att missa vad någon av tjejerna känner. Men även om återhållsamhet inte är vad man förknippar det här lite väl långa ungdomsdramat med, så känns det ärligt. Anders Grönros är nämligen duktig på att ta ungdomar på stort allvar.
De unga skådespelarna är kanske inte alltid så övertygande, men det må de vara förlåtna. Värre är att vuxenrollerna snarare är typer, spelade av kändisar, än trovärdiga figurer.
Jag skulle dock inte bli det minsta förvånad om Jag saknar dig går rakt in i hjärtat hos målgruppen.