Ursäkten från statens sida är förstås A och O. Den föreslagna ekonomiska ersättningen står säkert inte heller i proportion till de åsamkade skadorna, men lösningen att inte ge pengar till någon känns som ett ovanifrånperspektiv. Är det för många detaljer att ta i, för svåra avgränsningar att göra, är det risken för en debatt à la sjukförsäkringen som skrämmer?
Den som genom statens försorg tvingats att växa upp i fosterhem med allehanda övergrepp, vanvård och misshandel, borde förstås ha rätt till skadestånd. Även de barn utsatts för något liknande efter 1980 och inte enligt regeringens utredare skulle ha rätt till skadestånd i det här fallet, borde förstås ha det – rent moraliskt.
Staten är inte automatiskt god. Den är en struktur, inte en själ och ett hjärta. Den som hävdar något annat pratar i nattmössan, men staten har ett ansvar för sina löften.
Vittnesmålen i vanvårdsutredningen talar sitt tydliga språk. Under decennier erbjöd sig samhället - till synes omtänksamt - att ta över ansvaret för utsatta barn. För alldeles för många var det ett löfte med falsk trygghet. Ett sådant svek borde kosta.