Så är det när en regering inte får egen majoritet. Den får vara beredd på att få stryk när oppositionen gör gemensam sak. Det pikanta är att de rödgröna i oppositionen har sagt sig inte vilja ta i Sverigedemokraterna ens med tång. Ändå bjuder man nu upp till dans.
I det här finns också en gammal debatt om det alltid ska vara största parti som besätter talmansposten. Ja, säger S. Nej, säger Alliansen.
Socialdemokraternas före detta talman Björn von Sydow har varit tydlig med att han inte ville bli vald med hjälp av SD:s röster. I stället lanserade de rödgröna Kent Härstedt (S) som utmanare till regeringens kandidat, Moderaten Per Westerberg från Nyköping.
Enligt Lars Ohly (V) är detta en form av hämnd. De rödgröna anser att Westerberg i sin roll som talman har varit för tillmötesgående i sin behandling av SD. Med den logiken serveras alltså SD möjligheten att avgöra talmansvalet. På ett silverfat. Av de rödgröna.
Väljer Sverigedemokraterna att stödja Härstedt utan att få något annat i gengäld än att få vara tungan på vågen i den nya riksdagens verkliga symbolfråga? Partiet säger sig vara för att det största blocket ska ha talmansposten, alltså Alliansen. Men argumentationen bygger på att de själva ses som tredje block – och då får posten som andre vice talman.
Inga andra delar den slutsatsen. Statsminister Fredrik Reinfeldt har sagt att Allianspartierna stöder Miljöpartisten Ulf Holm som andre vice talman. Där ser det alltså ut att inte finnas utrymme för kohandel.
Röstar SD på Per Westerberg (M) blir han vald med SD:s goda minne. Det går inte att komma ifrån. Eftersom Alliansen är större än de rödgröna, blir det dock inte med samma dramatik. Vågmästarrollen blir tydligare de gånger regeringen förlorar.
Så om Kent Härstedt (S) väljs till talman blir han också Sverigedemokraternas första seger i riksdagen. S-ledaren Mona Sahlins löfte om att inte ge politiskt inflytande åt Sverigedemokraterna höll då inte ens till riksdagens öppnande.