Pacific Crest Trail är en utmanande vandringsled som vindlar sig från Kalifornien genom Oregon och Washington på den amerikanska västkusten. Att gå PCT är den typen av utmaning som lockar folk som vill testa sig själva, komma bort från civilisationen, sina liv och kanske läka sitt hjärta eller själ. Eller vinna en Oscar.
För Reese Witherspoon är rollen som den destruktiva, sörjande Cheryl Strayed (som är en verklig person vars historia denna film berättar) en riktigt köttig bit, som har kastat in henne i prisgalerampljuset på nytt. Och det är välförtjänt, "Wild" är hennes film.
Vid det första mötet får vi se hur hon pillar av en blodig tånagel och lyckas tappa sin vandringskänga utför ett berg. I ren ilska kastar hon iväg den andra också. Hennes ryggsäck är lika stor som hon själv och redan efter cirka femtio meters hajkande funderar hon på att lägga ned hela projektet.
Men hon kämpar vidare och det är onekligen både kittlande och oväntat roligt att haka på. Som ensam kvinna på leden tvingas Cheryl också att förhålla sig till de män som då och då dyker upp. Är han ett hot eller inte? Det är en känsla som alla kvinnor kan relatera till och det är lätt plågsamt hur tydlig denna maktbalans blir mitt ute i ingenstans.
I flashbacks spelas Cheryls tidigare liv upp och vi får se hur hennes mamma blir sjuk och dör och hur Cheryl tacklar sorgen genom att sabba sitt liv med droger och utomäktenskapligt sex. Det är stundtals rörande men varje gång filmen lämnar Cheryls kamp i det vilda och väljer det förflutna blir den lite sämre. Precis som i "Dallas buyers club" väljer regissören Jean-Marc Vallée att skildra det lilla, personliga dramat i stället för att sikta på det potentiellt storslagna i berättelsen fullt ut. Det gör "Wild" till en bra, sevärd film om sorg och att hitta sig själv, men inte till det episka överlevnadsdrama jag hade hoppats på. (TT)
Miranda Sigander