Personer som får en Fas 3-placering på ett företag har i snitt varit arbetslösa i drygt åtta år. Det är en lång tid utan arbete, en lång tid i det som kallas för utanförskap. Den som hamnar i Fas 3 har sannolikt sett sina förhoppningar ta ordentligt med stryk ett antal gånger längs vägen. Utgångsläget är allt annat än lätt för den som vill ta sig därifrån till något bättre.
Fas 3-insatserna har mött kritik dels för att de ger företag okvalificerad arbetskraft gratis, dels för att de som hamnar på en sådan position inte får något att göra. Det händer inte ihop, utan handlar mer om fall till fall.
Regeringens idé bakom Fas 3 har varit att den som länge har varit borta från arbetsmarknaden behöver få en chans att dagligen befinna sig på en riktig arbetsplats, i stället för att placeras i grupp med andra i samma hårda situation.
Principen är inte tokig, men den kräver ett system med hög träffsäkerhet. Så har det inte varit.
Nu meddelar arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M) att Fas 3-åtgärderna ska ses över noggrant. Nya krav på kontroller och återkopplingar ska garantera att det inte blir en daglig förvaringsplats där statistiken går före individen.
Det påminner ganska mycket om den strategiska reträtt som regeringen genomförde för att hantera kritiken mot sjukförsäkringen. Stora system är ofta blinda för omständigheterna i enskilda fall. Regeringens översyn är till för att skapa någon form av fingertoppkänsla. Men räkna inte med några underverk.