Stridslysten, tårögd och målmedveten

Den som bara kompromissar vinner föga. Förutsättningen för att acceptera en medelväg är att man har något att vinna på det.
Inledningsdagen på Centerstämman i Åre var Maud Olofssons stora final. Hon går till historien som en mycket framgångsrik allianspolitiker. Hon tvingade Centern att tänka ideologiskt och strategiskt på samma gång.
I går fick både den avgående och den tillträdande Centerledaren chansen att försvara energiöverenskommelsen inom alliansen. Det var knappast en slump, men inga lär vara missnöjd med utfallet. Två allianspartier kunde träta offentligt utan att skada regeringen (DI 21/9). Olofsson fick framstå som en slug förhandlare och Folkpartiledaren Jan Björklund kunde ännu en gång titulera sig kärnkraftsvänligast i Sverige.
I sitt tal till stämman summerade Maud Olofsson sina tio år som partiledare. Hon var med och vann två riksdagsval i rad. Centerpartiet fick regeringsmakt och Socialdemokraternas dominans över Rosenbad bröts. Detta var målet. Den lyckade kompromissen var alliansen.
Det som saknades i hennes summering av bärande frågor var integritetspolitiken. Kampen för individens rätt till en okränkbar zon bidrog till partiets framgångar, men det var också den fråga som först bröt framgångsvågen, när FRA-lagen hamnade på bordet. Tillsammans med oförmågan att förändra statliga Vattenfall är det Maud Olofssons främsta politiska misslyckande.
Vid sidan av allians för Sverige är det Centerpartiets omfamning av öppenheten mot omvärlden och nyfikenheten på det nya, som utgör bärande pelare i Maud Olofssons partiledarskap. Inte främst för att detta parti en gång var emot Öresundsbron, utan för att göra upp med plågsamt bruna delar av Bondeförbundets 30-talshistoria. Att temat på hennes sista stämma är Nybyggarlandet Sverige, är alltså mycket symbolmättat.
Det var Maud Olofssons vägran att acceptera retoriken om social turism, som gjorde att Centerpartiet stod i täten för motståndet mot övergångsregler vid EU-utvidgningen 2004. Kompromisspartiet Centern vägrade kompromissa med sin övertygelse – och vann. Tilltron till det öppna samhällets fria rörlighet fick gå före allehanda buskagitation från diverse dysterkvistars sida.
Maud Olofsson må ha gjort den byggande bävern till symbolen för sin politik; men en av hennes största stunder – inåt såväl som utåt – var när hon vägrade konstruera vallar mot våra grannländer.