Runt 2000 demonstranter och rebeller har dödats, 10 000 har tillgångatagits. Mat har beslagtagits och den syriska militären har stormat mer än tio städer. Därtill nås vi av uppgifter om fruktansvärda tortyrrum dit motståndare till regimen förs. Medan svenska gripenplan sveper över de libyiska slagfälten förtrycker Syriens diktator, Bashar al-Assad, sin befolkning ifred.
Sverige, och EU, kan göra mer för det syriska folkets frihet.
I ett brev till EU:s utrikesministrar föreslår människorättorganisationen Human Rights Watch att landets oljeintäkter ska frysas. Syrien exporterar varje år olja för miljarder. Försäljningen av det svarta guldet inbringar cirka 30 procent av regimens budget, 95 procent av den exporten går till Europa.
Länder som Italien, Frankrike och Tyskland är de stora uppköparna och därmed också huvudfinansiärer av den syriska terrorn. Hittills har sanktionerna varit måttliga. Nu är det dags att strypa tillgångarna där det verkligen känns.
Syrien och Libyen är på många sätt likartade länder. I grunden är de klansamhällen, där befolkningens lojalitet ligger hos den egna klanen snarare än med landet. En splittrad befolkning har möjliggjort för diktatorerna att söndra och härska.
Tidigare har protester ofta avbrutits när enskilda folkgrupper eller klaner hoppat av. Det senaste försöket att sätta press på den syriska regimen föll när muslimska brödraskapet deklarerade borgfred i samband med konflikten mellan Israel och Libanon.
Genom att skapa starka och målmedvetna motståndsgrupper har klanerna nu vänts till regimernas nackdel. Det är ingen slump att både Libyen och Syrien anklagas för att använda legosoldater. De värnpliktigas lojalitet ligger inte hos statsmakten.
Tyvärr har båda regimerna visat att de saknar spärrar mot våldsanvändning. Militärt har protesterna därför små utsikter att lyckas på egen hand.
En insats utifrån, likt den i Libyen, är dock inte att vänta för Syrien. Varken Kina eller Ryssland har visat några tecken på att agera och USA är krigstrött. Därtill har oppositionsgrupper i Syrien signalerat att utländsk hjälp skulle undergräva deras förtroende. Då återstår bara ekonomiska sanktioner och politiska påtryckningar.
Assadregimen blir alltmer utfryst för var dag som går. Till och med arabförbundet har tagit avstånd från dess attacker. Att Europa ännu inte vågat ta till den sanktion som skulle smärta mest i den syriska plånboken är därför ynkligt.
Att frysa oljepengarna vore det minsta vi kan göra.